Så kommer antagligen Iphone 5 se ut. Typ.

26 juli 2012

Ryktena om Apples nya Iphone 5 blir allt fler och tydligare. Bullshit Bulletin erfar att den nya versionen kommer att bli tunnare och mindre, fast med större och bättre skärm. Den kommer antagligen också få både kraftfullare processor och batteri. Något som dock kan få negativa konsekvenser. Vi har pratat med Chris de Flybridge på Utö barnstrand.

– Ja, vafan. Jag vet exakt vad som händer när de ökar processor- och batterikraften. Den blir varm så in i helvete. En gång när vi var ute och seglade i ytterskärgården pajjade stormköket. Då drog jag igång samtliga Wallanderavsnitt via YouTube på min beta-femma, som jag har i fickan. Då kunde vi steka både ägg och korv på baksidan av luren, samtidigt som vi såg avsnitten på den andra. Kanon!

Rykten gör även gällande att telefonfunktionen, det vill säga att man ska kunna ringa med den, nu nästan är obefintlig. Anders S. Krutt på Apple kommenterar:

– Ja, det stämmer att vi måste inskränka telefonkraften till förmån för andra viktiga funktioner som våra kunder efterfrågar. Vi bygger bland annat en separat processor för Facebook, som i sin tur hyr ut en del av kraften till Wordfeud. Folk ska ju kunna leva sina liv normalt, eller hur? Men nödsamtal kommer att fungera precis som tidigare. Och så har vi lagt mycket energi på ett helt nytt rörelsemönster för apparna i editeringsläge.

Ja, det här är de rykten som vi på Bullshit Bulletin kan rapportera om just nu. Men vi får säkert anledning att återkomma med fler smaskiga detaljer under sommaren.

Man sjunker som en gråsten.

26 mars 2009

Det fick man lära sig när man var liten. Att vänta minst en timme efter man ätit, innan man skulle bada. Annars kunde man drunkna.

Sedan dess har sanningshalten bleknat och i egenskap av vuxen borstar man bort dylikt Lutheranskt dravel som kaksmulor från knät. Ända tills idag.

Mitt kontor ligger åtta våningar upp i centrala hufvudstaden – högre kommer man inte, just i det huset. Och i vintras kom vår påhittiga produktionsledare på att vi skulle skippa hissen och starta Beach 2009 genom att ta trapporna varje gång vi ska upp. Det började såklart med tandagnisslan och blodsmak, men har efter 50 gånger utvecklats till något som skulle kunna liknas vid lätt kondition.

Men så ekar mammas ord i huvudet. Inte bada direkt efter maten. Vänta minst en timme.

Idag var jag på Pizza Hut och tappade räkningen på antal slajsar efter sju stycken. Sedan, en kort visit hos Italienarna med stans godaste macchiato, Buon Giorno, prego e what ever. Jag kommer in i foajén och bestämmer mig för att springa uppför de åtta trapporna och på så sätt fördröja och förhoppningsvis kväva tröttheten i sin linda.

Men.

Efter fyra trappor känns det precis som om någon drar ur sladden, om jag hade varit en robot med nätdrift. Benen bär helt enkelt knappt och jag får fortsätta på ren och skär vilja. Kroppen hoppar över kolhydraterna, fettet OCH musklerna och går direkt på skelettet, för att försöka klämma ut en sista droppe energi.

Blodomloppet har dirigerat om trafiken och konstruerat en rondell kring magen. Benen ska ju bara pendla fram och tillbaka, inte springa i trappor.

Åtminstone inte förrän du väntat minst en timme.

A new hope.

25 mars 2009

Efter att ha sett Star wars IV (A new hope) igen, fast denna gång med utmärkt bild- och ljudkvalitet bestämde jag mig för att öppna upp det övergivna slottet Bullshit Bulletin igen. Jag drar in en högtryckstvätt och blåser rent. Öppnar upp alla igenbommade fönsterluckor, släpper in vårsolen och skrämmer kråkorna på flykten.

Jag samlar ihop gammalt groll, tveksamheter, illusioner och brutna löften i en hög och sparkar ner dem i källaren tillsammans med embryon till noveller som skriker på uppmärksamhet. Jag stänger ekdörren om dem och förseglar den.

Jag tror också på namnbyte och ny design av bloggen, för att markera ett nytt hopp.

Ett nytt liv.

Til then.

Meningen med livet. Svaret.

03 mars 2009

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människor någon slags känsla.
Själen ryser inför tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.

Hjalmar Söderberg/Dr. Glas

Children of the sea.

09 januari 2009

ufohav2

Agency with a view.

09 januari 2009

kontorsutsikt
Utsikterna för det nya året ser onekligen bra ut.

En text om förebilder.

06 januari 2009

Jag har just kommit tillbaka från en rask promenad på 7,5 kilometer runt våra ägor på ön. Det bästa med långpromenader, förutom att man får en varm kropp, är att det dyker upp saker att skriva om. Jag tänker på och ser fram emot programmet ”Tennisprinsarna” som går klockan 20:00 på SVT2 ikväll. Det är faktiskt så att jag får lite gåshud bara jag tänker på det.

Jag citerar SVT.

”Detta är historien om 80- och 90-talets blågula hjältar. Tillsammans vann de 162 ATP-titlar, 34 Grand Slam-titlar och sex Davis Cup-titlar åt Sverige. Det svenska tennislandslaget var helt enkelt osannolikt framgångsrikt. I kvällens program berättar Boris Becker, John McEnroe, Roger Federer, Mats Wilander, Mikael Pernfors, Stefan Edberg och många fler vad som skapade framgångarna och vad som hände sen.”

Det KAN helt enkelt inte bli annat än intressant. För den som gillar tennis, vill säga. Hur kom det sig då att vi nådde sådana framgångar? Var det en Borg-effekt som bidrog till ökat intresse och engagemang för den vita sporten? Det hoppas jag att vi får svar på eller spekulationer kring ikväll. Förebilder inom sport, musik, näringsliv eller vilket område det än må vara, är oerhört viktigt för de som ska ta över stafettpinnen. Kommer vi att se en Zlatan-effekt om 5-10 år? Jag tror det. För även om fotboll är en lagsport är det individualisterna vi kommer ihåg.

När det kommer till näringsliv är det svårare att hitta någon som förtjänar epitetet förebild. Även om girigheten lättare tar överhanden bland de som redan har mycket, är det trots allt en mänsklig egenskap som med lite diplomati även kan uttryckas som ”för att jag är värd det”. Jag tänker främst på pensionsaffären i ABB med Percy Barnevik i huvudrollen.

Svensk tennis var på g ett tag med talanger som Andreas Vinciguerra, Joachim ”Pimpim” Johansson och Robin Söderling. Men skador satte käppar i hjulet och frågan är om de någonsin kommer att nå toppen igen. Pimpim har den hårdaste serven, men efter att ha läkt axelskadan kanske han behöver komplettera sitt spel om inte skadan ska gå upp. Söderling dras med en handledsskada men även ett humör som både kan hjälpa och stjälpa honom.

Det har börjat snöa ute och jag tänker på alla de som sysslar med vintersport. De som ger sig ut i oväder och blåst, som trotsar is och storm, för att kämpa mot sig själva och klockan. För att, om så bara en gång, få stå där högst upp och ta emot folkets jubel.

Och här sitter jag i en skön soffa. Med gåshud.

Love – fifteen.

05 januari 2009

tenniscourt
Söndagarna har blivit lite roligare med det nylagda golvet i hallen. Grymt fäste, grymma stoppbollar.

Mitt första reklamjobb.

05 januari 2009

grand

Året var 1988. Den nyutexaminerade smålänningens första jobb på reklambyrån var för SF och en fasadskylt. 20 år senare hänger den kvar, om än lite blekt. Den har varit röd.

Dokument utifrån.

05 januari 2009

dodaallaroda

My way. Or the highway.

31 december 2008

För 40 år sedan skrevs en sång du känner igen och som mest förknippas med Frank Sinatra. Den handlar om en man som ligger för döden och ser tillbaka på sitt liv. Jag tror att det är nyttigt att sätta sig in i den situationen om man vill förändra sitt eget liv. Jag vill åtminstone inte se tillbaka på mitt och ångra saker jag inte gjorde.

Låt oss göra 2009 till ett bra år. Och så sjunger vi tillsammans.

And now, the end is near;
And so I face the final curtain.
My friend, I’ll say it clear,
I’ll state my case, of which I’m certain.

I’ve lived a life that’s full.
I’ve traveled each and ev’ry highway;
And more, much more than this,
I did it my way.

Regrets, I’ve had a few;
But then again, too few to mention.
I did what I had to do
And saw it through without exemption.

I planned each charted course;
Each careful step along the byway,
But more, much more than this,
I did it my way.

Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew.
But through it all, when there was doubt,
I ate it up and spit it out.
I faced it all and I stood tall;
And did it my way.

I’ve loved, I’ve laughed and cried.
I’ve had my fill; my share of losing.
And now, as tears subside,
I find it all so amusing.

To think I did all that;
And may I say – not in a shy way,
No, oh no not me,
I did it my way.

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows I took the blows -
And did it my way!

(P. Anka, J. Revaux, G. Thibault, C. Frankois. Recorded December 30, 1968, Hollywood)

Nyårsafton – nu redan 28 december.

29 december 2008

Jag hade just lagt mig i lördags kväll; med en känsla av att natten inte skulle bli så lugn jag hade hoppats på. Ibland blir tillvaron som en repa i en dvd, man måste trycka på STOP och EJECT för att åtgärda problemet.

Jag hade sovit någon timme, sakta vaggad till smällare på avstånd. Antagligen några på andra sidan vattnet som ville se om deras raketer fungerade innan nyårsafton. Det gjorde de. Det är samma sak varje år. Årsskiftet 99-00 tror jag till och med att det började småpanga redan i november.

Man brukar säga att det är som mörkast före gryningen. Liknande gäller för tystnaden. Jag vaknade till av ett ögonblicks bedövande tystnad innan den bröts av en dov knall. Som en liten provsprängning under jord.

Sen, explosionen. Sen, ännu en dov knall. Sen … samma sak tio gånger. Under den tiden hann jag både få hjärtklappning, adrenalinrus och komma på benen för att lokalisera källan. Var det grannen som alltid bränner av det fetaste fyrverkeriet varje år? Eller var det polacken ingen någonsin sett?

Klockan stod på 00:04, så om man hade tänkt fira något, var tajmingen usel inte bara på dagen utan också på minuten. Det visade sig vara en granne jag hade uteslutit redan från början. Men om man ska se positivt på det så här efteråt – även om jag just då såg min nakna kropp hoppa i ett par stövlar, greppa en cykelpump och löpa bort till grannen där jag gjorde mig skyldig till grov misshandel, förolämpning, förtal och olaga hot – måste någon ha vunnit på en Triss-lott. Enligt brottsbalkens 16 kapitel, paragraf 16, gör han sig bara skyldig till förargelseväckande beteende.

Men fan vet om det upplevs som särskilt begåvat att dra igång ett fyrverkeri tre dagar för tidigt. Hur glad man än må vara över vad-det-nu-var. Därför tänkte jag klä ut mig till kyckling, en natt i februari nästa år, bygga en midsommarstång jag sedan tänder på, samtidigt som jag springer runt den och sjunger: ”Hej, tomtegubbar”. Naturligtvis kastar jag även pumpabomber omkring mig. Jag tror att de finns på Teknikmagasinet.

STOP.

EJECT.

Samhällets fiende nummer 1?

26 december 2008

Det finns många sätt att bli förnedrad på. I den kriminella världen räcker det med att bli offentligt avvisad. Den kastrering av anseendet det innebär är oåterkallelig. All så kallad respekt som under år har fått växa till sig går med ens upp i rök; som ett cigarrbloss i decembernatten. Om man inte gör något åt saken inom kort.

I de flesta fall rör det sig om bråk i köer utanför restauranger och danshak i större städer eller förorter. Och i de flesta fall kan de kopplas ihop med den undre världen. Utom möjligen i ett fall. Sommaren 2000 avlossades ett skott på en restaurang i Sundsvall, sedan en man blivit avvisad. Ingen skadades, men en dansbandsmusiker i lokalen var mycket nära att träffas. Frågan är om man kan klandra den undre världen för det. Genom att bli dansbandsmusiker har man automatiskt utsatt sig för en risk.

Nåväl.

Nu är skadan lite större ändå eftersom den senaste skottlossningen, och som jag själv upptäckte att jag reagerade på med ett ”jaha”, har inträffat utanför en statlig verksamhet. Det är Svenska Spels Casino Cosmopol i Stockholm som nu hamnat i siktet för den grävande journalistiken. För den som vågar. Och det är inte utan att man kan dra paralleller till 20-talets Chicago.

Den som kan sin maffiahistoria vet att Al Capone var ”Public Enemy Number One” men också den enskilt störste välgörenhetsidkaren, som hjälpte de svaga och fattiga i staden med generösa gåvor. Svenska Spel må inbringa miljarder till svensk idrott, vilket i sig är en alternativ väg för många som hamnat snett i livet. Men till vilket pris finansieras den svenska idrottsrörelsen?

Jämför möjligheten för någon att kunna gå med i en boxningsklubb istället för att slå ner folk på stan, med Jack Vegasmaskinerna som möjliggör inkörsporten till ett livslångt spelberoende och efterföljande kriminellt liv, och du kan själv se paradoxen. Det handlar om ansvar, och utan att gå för djupt i Svenska Spels verksamhet bör nämnas att de även aktivt satsar pengar på ett program för spelberoende. Men jag tror att de skulle kunna göra mer än så, tillsammans med rättsväsende och sociala myndigheter.

Det är lätt att lägga skulden på staten och ett enskilt bolag. Vi glömmer bort ansvaret för våra egna liv och handlingar, även om det är lättare sagt än gjort för många. Jag tror på att börja från grunden. Att ge den där killen (det oftast handlar om) den respekt han förtjänar, så att han slipper bygga den genom att gå över andra och slutligen bevisa den genom ett skott i natten.

Det ansvaret, kära medborgare, ligger hos dig och mig.

Svaret på frågan: ”Vad är kreativitet?”

24 december 2008

Håll i er, för nu ska farbror tomten ge er den finaste av alla julklappar. Jag har nämligen råkat snubbla över svaret på den eviga frågan om vad kreativitet egentligen är.

Det är inte utan att man blir lite trött på frågan som med jämna mellanrum dyker upp i media och där svaret brukar bli allt från ”fantasi” till ”kärlek”. Men det kanske inte är så konstigt. Vi vill ju gärna ha svar på frågor, det ingår liksom i sökandet efter meningen med livet.

Men nu kan du sluta söka. Och skriva fåniga svar på vad du själv tror är just kreativitet. Svaret är nämligen …

… Rödtjut.

Va, var det så enkelt? Ja, oftast har den mest komplicerade fråga det enklaste svar. Lite som den mest kreativa lösningen på ett kommunikativt problem. Det är bara vägen dit som kan vara lite slingrig och snårig.

Låt mig förklara.

Vår så kallade hem-PC, detta fula namn på en lika förhatlig manick, har genomgått en renovering med allt vad det kan innebära. Man brukar säga att man ”blåser den ren”, ett uttryck som skulle visa sig stämma till 100%.

Den var angripen av virus och diverse fulfiler och behövde helt enkelt en tarmsköljning. Problemet är bara att man tydligen måste återupprätta kontakten mellan hjärnan och musklerna innan den kan fungera som vanligt igen. För det första kom vi inte ut på nätet. Jag klickade och testade alla möjliga och omöjliga kombinationer utan framgång. Sen gick det inte heller att öppna en vanlig Excelfil, fast programmet fanns. Lobotomerad, helt enkelt.

Eftermiddagen gick och det blev dags för middag. Jag korkade upp ett sydafrikansk vin som heter Allesverloren (nr. 12002) och tänkte den kunde passa till den hemgjorda pizzan. Det gjorde den. Men innan det var dags att säga godnatt kände jag ett starkt, för att inte säga dumdristigt, behov att åter ta mig an den förhatliga persondatorn. Vi kan kalla den HAL. Om vi vill.

Jag satte mig, sträckte armarna framför mig med fingrarna knäppta till ett knak. Som en konsertpianist i Wien. Jag slöt ögonen några sekunder innan jag fortsatte operationen.

Jag klickade på ikonen för nätverket (igen) och gjorde samma sak som sist. Och här har vi själva definitionen av dumhet; att göra samma sak två gånger men förvänta sig ett nytt resultat. Eller, så är det precis vad vetenskapsmän har gjort i alla tider – att helt enkelt aldrig ge upp. Det sägs till exempel att det tog Edison ett par tusen försök innan glödlampan blev till.

Rätt som det var började det knarra och knastra i datorn; sådär som det gör när den arbetar. Och vips, så hade det trådlösa nätverket åter fått liv. Jag släppte händerna från tangentbordet och såg mig omkring i rummet, som för att försäkra mig om att inte Joe Labero gömde sig någonstans.

Jag gick in i programmappen och startade Excel och armbågade mig fram genom varnings- och dialogrutor. Valde ”Open” och gick till ett dokument. Det flimrade till och visade tendenser på en så kallad ”hängning” men just när jag tänkte tvångsavsluta öppnade sig dokumentet, som för några timmar sedan verkade helt låst.

Varför fungerade allt helt plötsligt? Varför gjorde det inte det första gången? Och är det verkligen rödvin som är svaret på frågan: ”Vad är kreativitet?”. Allt detta och lite till kommer vi antagligen aldrig få svaret på. Jag tror helt enkelt att vi bara får leva med det. Det ingår liksom i sökandet efter meningen med livet.

Humor – del 6 av 100.

17 december 2008

Ilska.

Ett av de bästa greppen för att skapa humor är helt enkelt att vara arg. Jag kommer att prata mer om ilska längre fram men vill här lyfta fram tre bloggfavoriter utan inbördes ordning. Bläddra och läs i deras arkiv. De är sjukt bra.

1. Mikebike

2. Kontaktmannen

3. Sugbloggen

Changes.

17 december 2008

Jag sitter här med en kopp kaffe Americana och summerar året som gått. Lite drygt sex månader blev det på jobbet innan det nu är dags att gå vidare. Fredag är min sista dag, men kanske också dörren till mitt nya liv. Jag går från en organisation på drygt 100 till ett team på sex. Och även om det är tråkigt att avsluta något är det alltid lika kul att starta något nytt. Jag lägger många roliga projekt bakom mig och tar med mig nya erfarenheter och minnet av människor in i framtiden.

Det känns överhuvudtaget som livet har kommit till en punkt där det är dags att stanna till och fundera, lyssna, fylla lungorna med syre och ta ut en ny riktning. Gör man inte det hamnar man i det berömda kaklet. Jag är bra på väldigt mycket, det hymlar jag inte om. Men det finns fortfarande mycket jag måste bli bättre på. Min största utmaning blir att hitta energin att göra det där lilla extra. I allt.

Jag erkänner. Jag har dåligt självförtroende. Och jag är beroende av en omgivning som stärker det. Men det är bara jag som kan skapa den omgivningen. Så det är inte konstigt att det ibland blir ett Moment 22. Jag måste bli bättre på att göra det som JAG vill. Men vad vill jag då? Det är en fråga jag måste söka svaret på och kanske jobba med mest av allt. Jag har till och med funderat på att låta ett proffs hjälpa till att lirka upp mitt inre, eller rättare sagt öppna upp för min framtid.

Dörren står ju där framme och liksom väntar på mig. Undrar vad som finns bakom.

Dagens kommentarer.

15 december 2008

Jag brukar inte kommentera nyhetsflödet men kände mig lite pigg på det just idag.

Inrikes

Tomas Quick. Vafan ska man säga om honom? Jag såg inte dokumentären igår men faktum är att han både har erkänt och förnekat att han har haft ihjäl minst åtta människor. Kommer han att bli fälld eller ens återställd? Försvaret hävdar att man utnyttjat en konstant drogad och psykiskt sjuk man. Frågan kvarstår alltså vem som är den verkliga boven i dramat. Är det rent av ett justitiemord vi har framför oss? Fortsättning lär följa. Jag säger, ge karln en egen show i TV4.

Utrikes

George W Bush åker till Irak och får nästan en sko i huvudet och jag tycker att det är förjävligt att det ska behöva hända. Jag menar, hade journalisten bara siktat lite lägre hade han ju träffat. Skicka karln på kasta-sko-läger.

Sport

Sverige får däng av Finland i innebandyfinalen. Och det är bra. Sverige och Finland är världens två bästa nationer i sporten och det är som bekant lättare att jaga än att jagas. Här anar jag ett maktskifte. Hakka päälle, suomen poika! Och, Heja Sverige friskt humör, skjortan hänger utanför!

Zlatan avgör. Igen. Och vilka mål. Inter höll på att tappa poäng mot skitlaget Chievo när Ibra kliver fram och avgör matchen med en nick, överkroppen högre än backlinjen, och ett helvetesskott upp i kryllat på en hård passning, rakt ifrån höger han sopar till på direkt. Utan att tveka, utan att ens tänka. Det är den där övningen jag kommer ihåg allra starkast från pojklagsfotbollen och där resultatet alltid blev ett stort hål i luften istället för rassel i krysset.

Carolina Klüfts motsats Annika Sörenstam, eller ska jag säga Sorenstam, lägger puttern i bagen och kan luta sig tillbaka mot en karriär som slår de flesta inom golfsporten. Hade hon verkat på hemmaplan skulle hon antagligen haft större stöd från Svenska folket och vunnit ännu fler priser. Nu verkar det dock som att hon kommer att bli amerikanska på heltid. Men vem vet, kanske blir utvandraren invandrare igen.

Lokalt

Inatt försökte en pundare köra in på kontoret i ”sin” Volvo 240. Han misslyckades dock då han glömde flytta på cykelstället. Och cyklarna däri.

”Nöje”

Linda Rosing får hjälp att hitta kärleken i Kanal 5. Och så vädret. Det blir ett par plusgrader, mörker och lera. Tidvis ljus.

Humor – del 5 av 100.

12 december 2008

Klungan.

Det är antagligen det roligaste Sverige har just nu.

Idolporträtt.

11 december 2008

julian-koenig1
En riktig mad man. Veckans övning är alltså ögonbrynlyftet.

Humor – del 4 av 100.

11 december 2008

Reklam.

Om man är i målgruppen är det här säkert bra. Men inte om man är en farbror.

Dagens ord. Igen.

10 december 2008

Kräkskräck.

Och dagis säger att man måste hålla sig hemma 48 timmar efter sista så kallade utbrottet.

24 kvar.

Rödgrön röra på blått stormigt hav.

10 december 2008

Få är de politiska inlägg jag gjort på den här bloggen. Anledningen är att jag inte känner starkare för något av partierna och därför har svårt att driva en tydlig argumentation för eller emot någon av dem. Jag tycker de flesta har något vettigt att säga. Förutom Kd och V, såklart. De surfar bara med på vågen och hade inte varit någonting utan sina respektive alliansvänner. De känns helt enkelt omoderna.

Men nu tänkte jag på ett filosofiskt plan bara tänka lite högt om det som håller på att hända. Jag har alltid tyckt att koalitionsregeringar är en bra idé och då inte enbart som ett effektivt verktyg vid dåliga tider. Det är en mänsklig egenskap, även hos myrorna, att gå samman och hjälpas åt när det blåser snålt kring välfärdshemmets knutar.

Jag tycker att man borde kunna enas kring fler frågor och se till företaget Sverige AB’s bästa istället för att driva partipolitiken in absurdum. Det är inte bara finanskrisen som river upp sår i samhället, det handlar också mycket om vår miljö. På global nivå kan vi inte låta oljestaterna fortsätta lägga pengar på hög och på köpet, sakta men säkert, kväva vår jord.

Vi kan inte tillåta dem att inte satsa sina enorma förmögenheter på forskning och utveckling av förnyelsebara energikällor. Och därmed få fram en bilindustri som kommer att ställa 2008 års modeller på historiska museet tillsammans med andra reliker. De skulle tjäna på det på längre sikt men gör de inget åt det kommer vi alla att förlora på det.

Nu håller två stora block på att bildas och det är säkert en naturlig konsekvens av ”dåliga tider”. Littorin förutspådde ett par ”skitår” framöver och det behöver man inte vara professor i statsvetenskap eller nationalekonomi för att räkna ut. Därav hans uttalande, möjligen.

Men när vi nu har kombinationen ”dåliga tider” och två block, på varsin kant, ser jag en risk i att de ljusskygga grupperna etablerar sig starkare i något slags vacuum i mitten. Minns i början av 90-talet när Skaraclownen och Hattnarren staplade backar på torgen. i Skåneregionen vet vi att stödet är relativt starkt för vissa av dessa grupper. Och med ökad arbetslöshet tror jag att vi kommer att se ytterligare etableringar och förstärkningar.

Hur kommer då valet att se ut 2010? Well, jag tror ändå att de ljusskygga till slut kommer att svimma av syrebrist mellan jättarna. Men i de regioner som drabbas värst av arbetslösheten, d v s västra Sverige, är ändå risken störst att de överlever.

Längre än så tänker jag inte fundera den här gången. Men det finns tydligen mycket att jobba med som politiker. Framtidens jobb kanske?

Djupfryst reklam.

09 december 2008

Sitter just nu av de två sista veckorna på mitt nuvarande jobb. Och det är som att sitta naken i Sahara eller i Svalbard; jag kan inte bestämma mig för vilket som är värst. Men jag går vidare och återuppstår som Fågel Fenix någon gång på det nya året. Och så hänger jag här en del också.

Spotify für alle.

09 december 2008

Eller kanske bara för dig? Jag, och många andra användare av Spotify, har i dagarna fått extra invitations att dela med sig av lagom till jul. Så, om du sitter där och är helt upptorkad i öronen av all reklamradio eller P3, skriv en motivering till varför just du ska ha en invitation, så kanske tomten kommer även i år.

Juryn består av mig själv och kan kanske övertalas.

Humor – del 3 av 100.

08 december 2008

TV4.

Den så kallade fredagsunderhållningen i TV4 är stor humor. Fredag hela veckan är det bästa exemplet. Och då menar jag inte att programmet i sig är humor. Fredag hela veckan är nämligen så långt ifrån humor som går att komma. Man blir inte ens förbannad när man ser det. Bara apatisk.

Nä, det som är humor är att man istället för att avbryta programmet för reklam, har lyckats skapa känslan av att man avbryter reklamen för utfyllnad.

Det är mest tragiskt. Men också humor.

Högkonjunkturen i dina händer.

08 december 2008

Jag och min vän O spelade tennis i söndags. I pausen pratade vi lite om det finansiella läget och om räntesänkningarna. Vi kom in på årets julhandel då O sammanfattar problemet på ett intressant sätt.

”Tänk så här; de första fem åren och de sista fem åren i ens liv kommer man inte ihåg. Så varför göra de år man kommer ihåg tråkiga? Nä, det är bara ut och handla som fan i jul och slå nytt rekord, så ska du se att högkonjunkturen kommer fortare än du tror.”

Så är det. Det är du som bestämmer om tiderna ska bli bättre. Inte ”någon annan” och inte staten.

Du.

Spend, spend, spend!

Humor – del 2 av 100.

04 december 2008

Roliga ord.

Kräkskräck.

Vem fan har inte fobi för det?

Humor – del 1 av 100.

04 december 2008

Jag går ut lite försiktigt men här finns två roliga saker i en.

Vad är humor?

26 november 2008

Frågan är evig men har nu börjat bubbla även i bloggsfären, där bland andra Ulrika redan har hunnit behandla en kvadratmillimeter av dess outforskade väsen. För mig är ämnet så pass viktigt och centralt i mitt liv att jag från och med nu kommer att köra en humorserie som reflekterar och belyser vad jag tycker är humor.

Det kommer att bli korta postningar med sånt jag tycker är roligt och du får möjligheten att kommentera. Om jag får gissa är det just den förnyelse jag länge känt att den här bloggen behöver. Och vem vet, kanske står jag där om ett år och tar emot Stora Journalistpriset som Årets förnyare.

Det skulle vara stor humor.

Skridsko-Hitler.

24 november 2008

Det finns ett fenomen som kallas skridskodisco. Det är inte bara ett härligt ord, barnen fullkomligt älskar att åka skridskodisco i ishallen på torsdagarna. Och när man ser dem förstår man varför. De ser ut som miniatyrer av huvudrollsinnehavarna i valfritt kärleksdrama; medan man själv känner sig som Winston Churchill efter andra världskriget.

I hallen råder inga särskilda regler om åt vilket håll man bör åka, det påminner mest om Kungsgatan vid omläggningen till högertrafik 1967. Vissa gäng rör sig motsols medan andra skär rakt igenom och åker slalom mellan de mötande. Ibland tror man att man befinner sig i CERN, i den där tunneln där forskarna tänker sig att kunna simulera ögonblicket för The Big Bang. Jag säger så här, lägg ner den anläggningen, spara miljarder och kom till ishallen istället. Jag lovar att samma studier kan göras där. Fast istället för protoner har vi 10-åringar i gallerhjälm som åker framåt och tittar bakåt.

I övrigt råder hjälmtvång på isen och det gäller även oss vuxna. Framförallt för att vi ska utgöra goda exempel, men också för att skydda det lilla av värde vi har kvar av våra långsamt förruttnande kroppar. Jag har ännu inte skaffat hjälm utan glider runt i min AIK-mössa, med en liten förhoppning om att någon kanske ska tro att jag är en före detta Elitseriespelare. Det tar dock inte lång tid innan alla är försäkrade om motsatsen.

Jag VET att jag gör något olagligt, ändå gör jag det. Känner du igen dig? Då kan jag bara lugna dig med att det antagligen är en högst mänsklig egenskap. Plötsligt sprakar det till i högtalarsystemet och ”Disco inferno” bryts av ett meddelande.

”Ja, då vill vi påminna om att det är hjälmtvång på isen. Alltså, hjälmtvång för ALLA på isen.”

”Disco inferno” börjar dunka igen och jag kastar en blick upp på läktaren bakom speakerbåset. Och där står han. Skridsko-Hitler. Han står med armarna i kors och man uppfattar bara hans siluette. Men desto tydligare blir rörelsen han gör med tydlig adress mot mig – fingret pekande mot sitt huvud. Och det betyder inte ”Titta, vilken fin mössa jag har” utan ”Din dumma gnagaridiot, ta på dig hjälmen om du ska vara på isen”.

Det är inte utan att man får en mixad känsla av ”Nu sjunker jag igenom isen av skam” och ”Nu hoppar jag upp på läktaren och sliter av hans huvud och skiter ner i hans hals”. Jag gör inget av det. Jag glider bara vidare och mumlar ”Vem tror han att han är, jag är väl för fan vuxen?”.

På torsdag är det dags igen. Men då är det jag som har skaffat hjälm. Man vill ju inte dra på sig ytterligare en högtalarutskällning; detta Lutherska gissel.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.