Meningen med livet.

Illustration av ett 4-dimensionellt spindelnät. Och livet självt.

Nu ger jag mig ut på en resa jag varken vet början eller slut på. Jag har aldrig befunnit mig på djupare vatten eller i en svartare rymd. Att som Fuglesang befinna sig 40 mil över jordens yta ger i alla fall ett hyfsat grepp om verkligheten. Jag vill även påstå att jag antagligen kommer att lämna fler frågetecken efter mig än planerat. Men med lite perspektiv och hjälp av dig som läser kanske jag kan räta ut några stycken på vägen.

Rubriken förpliktigar och är inte så lite pretentiös om man tar sig an uppgiften på fel sätt. Så det tänkte jag försöka undvika. En del av oss vet att svaret är 42 eller Jesus eller Robert Lind i Kramfors. Andra kanske har sitt eget svar, men som ändå inte har något namn. Mitt har inte heller något namn. Däremot en invecklad förklaring som jag är osäker på om någon överhuvudtaget orkar läsa. Det viktigaste för mig är att skriva ner den.

Jag kommer inte att hänvisa till någon religion eller livsåskådning. Jag kommer inte heller citera någon filosof, psykolog eller vetenskapsman. Jag utgår helt och hållet från mina egna tankar, även om jag har lånat eller har mycket gemensamt med redan kända begrepp. Anledningen till det kommer du att förstå lite längre fram.

Man kan skriva om Linda Rosing och bygga hela ens verklighetsuppfattning kring henne. Man kan skriva om sport och tycka att det är det viktigaste som finns. Man kan skriva poesi, om mode, musik och film. Man kan skriva om ingenting men ändå få allting sagt. Man kan skriva om religion. Mitt eget sätt att skriva grundar sig i en återspegling av livet omkring mig med en humoristisk och kritisk underton. Men alltid med värme och alltid med kärlek. Jag har hittat mitt eget sätt att uttrycka mina känslor på. Utan sköld och utan baktanke.

Det är med utgångspunkt från detta fundament jag nu helt släpper greppet och svävar ut i det eviga. Bara för en gång. Det får bära eller brista. Jag litar på Kraften. Och den här gången är det inte enbart en vitsig flirt med Star Wars. För det är Kraften det handlar om. Och hur den ser ut. Jag väljer några exempel ur mitt liv så känns det kanske mindre läskigt.

Ett begrepp som kallas synkronicitet, meningsfull slump, är inte bara en hörnpelare i mitt liv utan också själva grunden. Jag har levt med det länge men inte förrän jag snubblade över Carl Jung och Copywritern Jan Cederquist (se där, jag kunde ändå inte låta bli att nämna två namn) har det gett mig en större mening. Du har säkert själv varit med om det. Du tänker på en viss person och i samma ögonblick ringer telefonen. Det är personen du just tänkte på. Det här är det vanligaste exemplet på synkronicitet men brukar avfärdas som just en slump.

Om du, som jag, jobbar med reklam och idéer har du kanske varit med om att en idé du själv hade men som inte blev producerad, förr eller senare dyker upp på stan i ett helt annat sammanhang. Vi tog fram en idé på ett uppsprättat kuvert som vi skulle sälja in till den lokala låssmeden. Syftet var att kommunicera inbrott till lägenhetsboende under sommarmånaderna. Idén såldes inte in men dyker upp på ett annat ställe för en annan uppdragsgivare ett halvår senare. Jag minns en stor frustration. Men också en gnutta stolthet.

Jag lämnar synkroniciteten en stund och citerar första versen ur Black Sabbath’s lÃ¥t Heaven & Hell:

Sing me a song, youre a singer
Do me a wrong, youre a bringer of evil
The devil is never a maker
The less that you give, youre a taker
So its on and on and on, its heaven and hell, oh well

De raderna summerar ganska bra våra handlingar och vad de resulterar. Och det är nu du kan titta lite närmare på spindelnätet. Tänk att du är en fluga som just fastnat i det kladdiga nätet någonstans uppe till vänster. Du sprattlar i panik för att ta dig loss och under tiden skickar du iväg vibrationer genom hela nätet. Spindeln är inte på plats så den behöver du inte vara rädd för. Däremot för dina egna rörelser.

Jag har märkt att även om det ibland känns jobbigt och om jag har anledning att låta bli, ändå gör en osjälvisk gärning, stor som liten, får jag tillbaka den när jag bäst behöver den. Jag tror att det är detta som är det centrala i våra liv, åtminstone i mitt, ska jag väl tillägga. Alla positiva vibrationer in i vad vi kan kalla livsnätet, påverkar inte bara dem runt omkring, utan även dig själv. På samma sätt som de negativa gör. Och även om du är säker på att du med en negativ handling inte gör någon annan illa, kan du vara säker på att det är du själv som råkar illa ut i slutänden. Vibrationerna börjar och slutar på samma plats och påverkar under tiden omgivningen.

Himmel & Helvete. Ljus & mörker. Plus & minus. Det finns oändligt många motsatsförhållanden i universum. Och de måste finnas för att upprätthålla balansen. Men vad skulle hända om det goda var lite större än det onda? Motsatsen har vi redan erfarenheter av. Och ibland verkar den vara just meningen med livet. Att förstöra. Att förgöra. Krig. Förtryck. Utan att gå för djupt i det ämnet vill jag påstå att det varken är pengar eller makt som är den yttersta drivkraften. Det är vår själviskhet. Vår egen överlevnadsinstinkt tar livet av oss själva. Svaret stavas i så fall ironi.

Nu har jag kastat upp några bollar jag inte är säker på om jag lyckas fånga. Och eftersom ämnet är så tungt som det är får väl bollarna betraktas som medicinbollar. Chansen att jag ska kunna fånga dem utan att bryta fingrarna ter sig således som löjligt liten. Men jag svävar vidare.

Jag tror att livsnätet börjar bli tydligt för allt fler. Tack vare internet kan vi höja blicken och kanske få en glimt av The big picture. Hur den nu ser ut. Och om den finns. För vissa är internet ett redskap inom jobbet. För andra, ett sätt att komma närmare människor, oavsett var på jorden de befinner sig. Då tror jag inte att internet isolerar, utan för människor samman. Internet är en simulering av livsnätet och ett utmärkt ställe att öva på. Och där kommer bloggarna att få en större betydelse än vad vare sig du, jag eller Sigge har en aning om.

Tillbaka till den meningsfulla slumpen, synkroniciteten. Det börjar som jag sa med ett: ”Vad konstigt att du ringde, jag tänkte precis pÃ¥ dig”. Ok, det känner vi till och kan relatera till. Men det är sen det roliga börjar. För varje sÃ¥dan detalj du lyckas lägga märke till och försöker finna en mening i, uppgraderar du till nästa nivÃ¥. Ja, precis som i Super Mario Bros. Men det är inte bara ljus som flödar. Det onda finns hela tiden närvarande. Som en passiv Ã¥skÃ¥dare pÃ¥ läktaren. Men redo att ställa sig ivägen för dig. Du känner redan dess namn, för de är mÃ¥nga. Men den onde mÃ¥ste finnas där. För det är inte förrän du har rundat honom, en försvarsspelare i Spanska landslaget, som du är redo för nästa nivÃ¥.

Att runda aggressionen, fruktan eller bara vanligt godissug kan vara grejen. Försök själv så kommer du att märka hur bra det känns efteråt. Sen finns det en del som har tagit detta på blodigt allvar. De sitter just nu med rakade huvuden i ett bergstempel i Tibet och väntar på att förvandlas till ren energi vilken minut som helst. Men då gör de inte så mycket annat heller. Och det skulle åtminstone aldrig jag palla. Jag menar, det är ju det som är det bästa med en bakfylla. När den väl går över. Och det är den känslan jag pratar om. Fånga den.

En sån här lång text bör sluta här och nu fastän den egentligen inte gör det. För den fortsätter i evighet. Men någonstans måste jag ju sätta punkt så att du inte får starr på kuppen. Det här är långt ifrån allt jag har att säga om livet och det var ju precis vad jag sa inledningsvis. Men kan jag bara få dig att nicka igenkännande minskar det mina farhågor att jag skulle vara komplett galen.

Kärlek är allt vi behöver.