Världens bästa film.

Från botten av djupet till högt upp i skyn. På gränsen till själva ytan av livet. Den där ytan som är så glatt att det är lätt att halka av. Jag skrev säkert 10 olika titlar till det här inlägget och var inte överrens med mig själv vilket citat från filmen jag skulle välja. Så jag struntade i dem och valde en titel som antagligen måste ses som minst lika upprörande som ”Meningen med livet”. Bra.

Det var 1986 och jag körde runt på min Yamaha-moppe med fårskinn på sitsen och dimljus fram. Den var 5-växlad och i nerförsbacke verkade den aldrig vilja sluta varva. Den gick bara fortare och fortare. Som en motorcykel. Som ett flygplan. Stridspilot var det coolaste man kunde vara. Och så kom den där filmen som förändrade allt. De snyggaste jaktplanscenerna, de coolaste killarna och en, inte skitsnygg, kvinna som kändes mer som ens fröken. Det kom några fåniga kopior efteråt – Iron Eagle och diverse animerade scener på 90-talet med bl a John Travolta. Vafan, håll dig på dansgolvet, Jompa. Men inget har faktiskt slagit Top Gun sedan dess. Det är ganska stort.

Musiken sen. Jag har den på vinyl. Nej vänta nu, efter att ha lånat ut den till en hästtjej i Hästmossehult (det heter faktiskt så) någon gång i början av 90-talet är det numera hon som är den rättmätiga ägaren. Men vad gör det, jag har den ju i iTunesmappen.

En period kunde man nästan alla repliker. I alla fall de som manusförfattarna visste att man behövde lära sig för att ha något att överhuvudtaget säga när man blev uppbjuden på skoldiscot. Men till slut blev det lite tjatigt med ”Take me to bed or lose me forever” eller ”*host*Bullshit”. Då var det mer framgångsrikt att ställa sig vid baren tillsammans med de andra hormonstinna killarna och likt kastrerade vargar yla fram ”You never close you’re eyes any more when I kiss your lips…”. Den gick alltid hem. Och vanligtvis de som hörde den.

Jag hade en flickvän som fick vara Kelly och jag var Tom. Jag fick aldrig chansen att skjutsa henne på moppen och det var nog ödets mening. Vem vet, hon kanske var farträdd? Eller, flickvän och flickvän. Vi pratade i skolan och hånglade på discot. Sen pratade vi i telefon med varandra så öronen hettade. Men det var kärlek det också. Tårrhångel är underskattat. Och säkert.

”That’s right, Ice man. I am dangerous”.
”Slider… sniff… you stink”.
”Yiiihaa, Jester’s dead”.

Och så där höll det på.

Jag vet inte hur många tryckare ”Take my breath away” har producerat, men det är säkert lika många som antalet förvirrade spermier, som istället för att hamna där de ville, dog den stentvättade jeansdöden.

Jag ser filmen ett par gånger om året. Och jag har insett att den egentligen kräver sin plasmaskärm och surroundljud. Men än så länge duger den bra på tjock-tv med stereoljud.

Det är skönt att ena stunden simma ner i livets Marianergrav och studera filosofiska gåtor för att sedan bara flyta upp och glassa i strålarna från ytlighetens glans. Det är också meningen med livet.