Sedan dess har sanningshalten bleknat och i egenskap av vuxen borstar man bort dylikt Lutheranskt dravel som kaksmulor från knät. Ända tills idag.

Mitt kontor ligger åtta våningar upp i centrala hufvudstaden – högre kommer man inte, just i det huset. Och i vintras kom vår påhittiga produktionsledare på att vi skulle skippa hissen och starta Beach 2009 genom att ta trapporna varje gång vi ska upp. Det började såklart med tandagnisslan och blodsmak, men har efter 50 gånger utvecklats till något som skulle kunna liknas vid lätt kondition.

Men så ekar mammas ord i huvudet. Inte bada direkt efter maten. Vänta minst en timme.

Idag var jag på Pizza Hut och tappade räkningen på antal slajsar efter sju stycken. Sedan, en kort visit hos Italienarna med stans godaste macchiato, Buon Giorno, prego e what ever. Jag kommer in i foajén och bestämmer mig för att springa uppför de åtta trapporna och på så sätt fördröja och förhoppningsvis kväva tröttheten i sin linda.

Men.

Efter fyra trappor känns det precis som om någon drar ur sladden, om jag hade varit en robot med nätdrift. Benen bär helt enkelt knappt och jag får fortsätta på ren och skär vilja. Kroppen hoppar över kolhydraterna, fettet OCH musklerna och går direkt på skelettet, för att försöka klämma ut en sista droppe energi.

Blodomloppet har dirigerat om trafiken och konstruerat en rondell kring magen. Benen ska ju bara pendla fram och tillbaka, inte springa i trappor.

Åtminstone inte förrän du väntat minst en timme.

Jag samlar ihop gammalt groll, tveksamheter, illusioner och brutna löften i en hög och sparkar ner dem i källaren tillsammans med embryon till noveller som skriker på uppmärksamhet. Jag stänger ekdörren om dem och förseglar den.

Jag tror också på namnbyte och ny design av bloggen, för att markera ett nytt hopp.

Ett nytt liv.

Til then.

Hjalmar Söderberg/Dr. Glas

Jag citerar SVT.

”Detta är historien om 80- och 90-talets blågula hjältar. Tillsammans vann de 162 ATP-titlar, 34 Grand Slam-titlar och sex Davis Cup-titlar åt Sverige. Det svenska tennislandslaget var helt enkelt osannolikt framgångsrikt. I kvällens program berättar Boris Becker, John McEnroe, Roger Federer, Mats Wilander, Mikael Pernfors, Stefan Edberg och många fler vad som skapade framgångarna och vad som hände sen.”

Det KAN helt enkelt inte bli annat än intressant. För den som gillar tennis, vill säga. Hur kom det sig då att vi nådde sådana framgångar? Var det en Borg-effekt som bidrog till ökat intresse och engagemang för den vita sporten? Det hoppas jag att vi får svar på eller spekulationer kring ikväll. Förebilder inom sport, musik, näringsliv eller vilket område det än må vara, är oerhört viktigt för de som ska ta över stafettpinnen. Kommer vi att se en Zlatan-effekt om 5-10 år? Jag tror det. För även om fotboll är en lagsport är det individualisterna vi kommer ihåg.

När det kommer till näringsliv är det svårare att hitta någon som förtjänar epitetet förebild. Även om girigheten lättare tar överhanden bland de som redan har mycket, är det trots allt en mänsklig egenskap som med lite diplomati även kan uttryckas som ”för att jag är värd det”. Jag tänker främst på pensionsaffären i ABB med Percy Barnevik i huvudrollen.

Svensk tennis var på g ett tag med talanger som Andreas Vinciguerra, Joachim ”Pimpim” Johansson och Robin Söderling. Men skador satte käppar i hjulet och frågan är om de någonsin kommer att nå toppen igen. Pimpim har den hårdaste serven, men efter att ha läkt axelskadan kanske han behöver komplettera sitt spel om inte skadan ska gå upp. Söderling dras med en handledsskada men även ett humör som både kan hjälpa och stjälpa honom.

Det har börjat snöa ute och jag tänker på alla de som sysslar med vintersport. De som ger sig ut i oväder och blåst, som trotsar is och storm, för att kämpa mot sig själva och klockan. För att, om så bara en gång, få stå där högst upp och ta emot folkets jubel.

Och här sitter jag i en skön soffa. Med gåshud.

Året var 1988. Den nyutexaminerade smålänningens första jobb på reklambyrån var för SF och en fasadskylt. 20 år senare hänger den kvar, om än lite blekt. Den har varit röd.

Låt oss göra 2009 till ett bra år. Och så sjunger vi tillsammans.

And now, the end is near;
And so I face the final curtain.
My friend, I’ll say it clear,
I’ll state my case, of which I’m certain.

I’ve lived a life that’s full.
I’ve traveled each and ev’ry highway;
And more, much more than this,
I did it my way.

Regrets, I’ve had a few;
But then again, too few to mention.
I did what I had to do
And saw it through without exemption.

I planned each charted course;
Each careful step along the byway,
But more, much more than this,
I did it my way.

Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew.
But through it all, when there was doubt,
I ate it up and spit it out.
I faced it all and I stood tall;
And did it my way.

I’ve loved, I’ve laughed and cried.
I’ve had my fill; my share of losing.
And now, as tears subside,
I find it all so amusing.

To think I did all that;
And may I say – not in a shy way,
No, oh no not me,
I did it my way.

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows I took the blows -
And did it my way!

(P. Anka, J. Revaux, G. Thibault, C. Frankois. Recorded December 30, 1968, Hollywood)