Rädsla & sånt.

25 januari 2002 flyttade vi ifrån staden och ut på landet. Och även om varken värmen eller vattnet fungerade i huset kunde vi någonstans ändå glädjas åt att vi hade det dyraste sommartorpet norr om Hässleholm.

Fram till dess hade jag också haft hyfsat bra koll på allmänt mänskligt beteende. Varför man t ex bli arg när bussen åker iväg mitt framför näsan på en, varför man aldrig pratar med sina grannar fast man bor i samma trappuppgång eller varför man vet om att fotboll egentligen är en lek, men hatar när någon påstår det.

Men det finns avgrunder i det mänskliga beteendet vi sällan pratar om, eller ens vill kännas vid. Att känna rädsla kan vara ett handikapp som i bästa fall yppar sig som mörk- eller höjdrädsla. Detta informerar vi gärna våra vänner om och det ger oss själva samtidigt en kostnadseffektiv terapi.

Vad vi inte gärna delger omgivningen är vår rädsla för andra kulturer. Något som har sin bakgrund i när vi gick på jorden klädda i päls och grannaporna just hade länsat vårt matförråd. Men även idag finns det de som har allt utom pälsen gemensamt med våra äldsta förfäder.

Innan jag sticker iväg alldeles för långt ut på historiens sidostigar vill jag komma tillbaka till vad som gör oss rädda och varför.
Varg, Fladdermus och Storlom är några exempel på djur som på grund av vår okunskap har utsetts till farliga, äckliga eller vanskapta. Ibland har vi till och med skapat djur och varelser som inte ens existerar. Jag tänker då främst på troll, skogsrå, vättar, näcken och den så kallade skvadern som lär vara hälften tjäder, hälften hare.

Och det är då jag börjar förstå hur folk, som bodde i skogen förr i tiden utan el, med tre mil till närmsta granne och med en spinnrock som enda sällskap, hade det.

Häromkvällen åkte jag tillbaka i tiden igen. Jag gör det ibland när det inte är något speciellt på tv eller om jag bara är lite trött. Vi satt i soffan på övervåningen när våra katter liksom ålade förbi med stirriga blickar. De såg ut som om de hade sett ett spöke. Så brukar man ju säga, även om ingen jag känner har gjort det. Vi tänkte inte mer på det utan fortsatte att slötitta på hurtiga Tone på TV4-vädret.

Plötsligt hördes ett klapprade på farstubron. Det lät lite som någon i högklackat gick omkring. Min sambo gick ner för trappan och kikade ut genom fönstret.
– Men, vad i hela friden! skrek hon.
Och då vill jag tillägga att hon är en sådan som kan tappa en bit hushållspapper i golvet och få det att låta som om det vore en handgranat.
Jag fick genast bilder i huvudet. Kunde det vara en räv med en halvt uppäten katt? Jag gick ner för trappan för att få mina värsta tankar bekräftade. Något skymtade förbi där ute. Något brunt och pälsigt. Ett rådjur, hann jag tänka innan ”det där” stannade och tittade rakt på mig.

Jag har ju tidigare berättat om ”det äckligaste du vet” och andra saker som man kan uppfatta som allmänt otrevligt. Och de hade förstås inget med okunskap att göra. Fluglarver ÄR äckligt. Det vet alla. Ja , utom möjligtvis proffsfiskare som, vad jag förstår, målar de små gynnarna i olika färger och har dem i en burk i bakfickan.

Sekunden innan jag såg vad det egentligen var frös jag till is. Men den tinade ganska fort när jag lyckades intala mig själv att det omöjligt kunde vara Fan själv som stod där ute. Men den hade horn och skägg, och ett par ögon som bara en getmor kan älska. Den lät också väldigt konstigt, lite pipigt – som en killing. Den var visst inte så läskig som den såg ut.

Fredric Alqvist
© 2005

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: