Tidsresor & sånt.

Visst har du någon gång funderat över hur det skulle vara att resa i tiden? Att kliva in i en tidsmaskin och välja vilket år som helst, trycka på en knapp och vips, plötsligt vara där.

Du behöver inte vänta så länge till. Läs bara vidare så kommer du att få svaren på hur en tidsresa kan gå till. Jag gjorde nämligen ett par i förra veckan.

Vi hade fått en kallelse till föräldramöte på dagis. Efter att ha singlat slant (läs: min oäkta fru sa att det var jag som skulle gå på mötet) om vem av oss föräldrar som skulle gå på mötet var det tydligen jag som förlorade. Eller hur man nu ska se på saken.

Inte förrän då, precis när jag mentalt gjort mig redo på att det var jag som skulle gå, fick jag omedelbart en hisnande flash back. Min hjärna gjorde 2,5 mollbergare i gruppering som landade i att jag var tillbaka i mellanstadiet och det var dags för sångprov.

I denna skola, som till 99% (vaktmästaren borträknat) bestod av maktlystna baptister som tvingade oss att be till Gud inför varje lunch, anammades undervisningsmetoder som får Guantanamobasen att framstå som Grand Hotel. Den värsta av dem var sångprovet. Den bestod i att alla i klassen fick gå ut i korridoren och ställa sig på en kö. Sedan fick en och en gå in i klassrummet till magistern som satt och väntade vid orgeln. Som en bödel vid Giljotinen.

Sedan var det dags att stämma upp i psalm 112 ackompanjerad av den trötta tramporgeln, som lät som en skadeskjuten sjöko och resultatet blev alltid det samma. En ångestfylld, sprucken röst med lika stor smärta som falskhet. Ett rop på hjälp.

Jag skulle gå på föräldramöte. Vänta nu, det innebär ju att jag är förälder. Och vad innebär det att vara förälder, förutom att vara far till två underbara barn? Jo, att man är vuxen. VUXEN!
Känslan rann över mig som en hink med kall brunsås men försvann lika snabbt. Jag hade redan lyckats förtränga det. Men jag hade gjort en snabb resa framåt i tiden där jag såg mig själv som seriös, tråkig och grå. Vuxen.

Så var det tisdag kväll och dags för föräldramöte. Vad visste jag om sådana möten, förutom att de flesta brukade sitta knäpptysta och bara vänta på att få komma hem? Nja, inte så mycket. Men kaffe skulle de väl i alla fall bjuda på, det skulle sitta fint.

Ribban sattes direkt. Vi fick sitta tätt tillsammans på de pyttesmå stolarna så att alla skulle få plats. Under tiden gjorde sig chefen, som såg ut som Alice i Underlandet, redo för en presentation. Hon började med att välkomna oss och först var det dags att rapa kommunens budget. Och jag lade redan nu märke till att något inte var som det brukar när någon rapar budgetar.
Alice p r a t a d e v ä l d i g t t y d l i g t och låååångsamt. Ingen fara, tänkte jag. Det var säkert med hänsyn till någon som inte var så bra på matte i gymnasiet. Jag till exempel. Men hon fortsatte. Och det skulle bara bli värre.

När hon var klar med budgeten var det dags för min andra tidresa den här veckan.
Det här sa Alice:
” Jaha, så skulle jag vilja prata lite om tiderna. Det är v ä l d i g t viktigt att ni lämnar och hämtar barnen på de tider ni har fyllt i på era lappar ni fick hem i början av året. Och om ni ska hämta klockan 17 innebär inte det att ni ska springa från bilen klockan 17 utan att ni ska häääämta barnet klockan 17. Jag vet att man kan bli försenad och att det t ex kan bli broöppning, men bron öppnas ju inte feeeeeeem dagar i veckan, eller hur? Ja, då skulle jag vilja att ni går in på era respektive avdelningar…

(och här tänkte jag: Å, äntligen kaffe)

…så ska ni få frukt.”

Vips, så var alla föräldrar plötsligt 3 år. Som nersablade stearinljus i en matinéfilm med Errol Flynn hade vi blivit mentalt degraderade till våra barns jämlikar. Då kom jag att tänka på att det var ju väldigt stort slöseri med tid att t ex deklarera, äta med kniv och gaffel, sitta tyst i tunnelbanan, betala bilförsäkring och bygga staket om man ändå inte behövde bry sig om mer än att äta, leka, kissa på sig och sova.

Till slut hade vi alla fall ätit upp de färdigskalade bitarna av vattenmelon och äpple. Men det var inte för att vi kände oss bekväma med att vara 3-åringar, utan bara en kombination av vanligt kaffesug och ett desillusionerat vuxentillstånd.

Fredric Alqvist
© 2004.

Ett svar to “Tidsresor & sånt.”

  1. Lina Says:

    Jag skrattar sa att smulorna flyger ur munnen som ystra dammkorn. Satter nastan lunchmackan i halsen och far tarar i ogonen. Stycket med den skadeskjutna sjokon, hinken med kall brunsas, dagisfrukten och sista stycket ar mina favoriter. Helt befriande och skitbra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: