Turkietresan

Det här är en sann berättelse om den vilda jakten på kebaben.

Efter en sommar som få upplevt sen Franco dog (tack för uttrycket, Axel) beslutade jag och några kollegor för att krama ut den sista svetten ur pannan och sticka till Istanbul en weekend.

Det är en dieseldoftande kulturgryta precis på gränsen mellan Europa och Asien, precis på gränsen mellan ordning och kaos. På ett ställe kan man faktiskt stå med fötterna i två världsdelar samtidigt. Risken är bara att man får visa passet varje gång man rör lite på sig, så vi skippade det.

Med flygbolagets ciceron försiktigt men ändå fullt påtagligt hovrande en bit över våra huvuden försökte vi klara oss så bra vi kunde, med mål att åtminstone EN gång få äta en äkta kebab som skulle slå Monte Carlos i Vimmerby med åsnelängder. Men tji fick vi.

På något vis lyckades vi ständigt få den turistanpassade menyn (läs: inte så kryddig, lagom tråkig och mycket streamline) som i grund och botten bestod i ris tillsammans med pommes frites. Till det kunde man få antingen uttråkad, utbankad åsna, rullad i grillkrydda och tomatsås, för att dölja eventuella likheter med hund. Eller så frågade de ett tjugotal gånger om man ville ha chüz, som jag tror är kyckling. Men efter att ha sett den där kycklingen liggande uppträdd på spett på ett ställe som för tankarna till isoleringscellen Papillon tillbringade ett år i, bestämde jag mig för biff helt enkelt. Eller vad det var.

Efter diverse strapatser på bazaarer och på ett gigantiskt palats med 300 rum och kök var det dags för tvagning på äkta turkiskt vis i ett marmorpalats byggt någon gång i början av 1500-talet. Det enda som saknades var en Statoil-skylt vid entrén. För vad vi nu får bevittna och utstå är inget annat än en regelrätt biltvätt för människor. Efter ombyte och strikt separering av män och kvinnor kommer vi in i själva tvätthallen, iförda endast nyckeln till omklädningsrummet och en slags bordduk kring höften.

Där, på en enorm marmorhäll ligger ett gäng turkiska, håriga män, likt sälar i San Fransiscos hamn och kikar genom löddret på oss bleka, hårlösa nordbor när vi i ”one size fits all” korktofflor och med tvättpoletten i ena handen och ett stadigt tag om bordduken med den andra, gör entré.

Upp och hoppa och gör likadant som de andra och låtsas som om ingen ska märka att du inte har en aning om vad som ska hända härnäst. OK, jag lägger också huvudet på den där plastbunken som jag tror är en kombination av huvudstöd och ösmojäng. Det är 50 grader och fukten får kroppen att nästan vaporisera och svälla upp som en murkla. Nu kommer det en gubbe emot mig med ena handen inträdd i en enorm grytlapp med knottrig handflata med vilken han sakta men säkert avlägsnar min sista surt förvärvade solbränna. För honom är det smuts och den ska bort, söndagen till ära.

Efter en rejäl omgång med lödder, armbågsmassage på ryggraden och vadstreching är det dags för den sista, men antagligen också viktigaste åtgärden om jag ska känna mig som en ny människa efter den här smogfyllda vistelsen. Jag lägger mig på mage på golvet och hinner under en tusendels sekund tänka, att nu ska han säkert göra något med min rygg. Mycket riktigt, nu börjar turkiskt mästerskap i jig, snoa och moonwalk så ryggen knakar som när en grävling biter genom en knäckebrödsfylld gummistövel. Gubben flinar så magen hoppar och det gör jag med, men av ren smärta.

Nu är det sista löddret urkramat och tvåldoften sitter fortfarande kvar på min arm. Men längtan efter doften av äkta kebab lämnar aldrig min näsa.

Fredric Alqvist
© 2003.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: