Marulkar i lokaltrafiken.

Under tre månaders tid har det inte funnits anledning till oro alls. Jag har genomlevt mina pappalediga dagar med att vara allt utom just ledig. Fast å andra sidan har jag fått chansen att bevittna mina avkommors utveckling åt samtliga väderstreck. Och lärt känna sidor av mig själv som låg dolda i mig, likt en infrusen mammut.
Under tre månaders tid har jag inte ens blivit påmind om ord som SL eller TAXI. Ord som, när jag nu skriver dem, gör mig svettig i pannan och torr i munnen.

Jag vill inte påstå att alla buss- och taxichaufförer kommer från en annan planet. En planet som en kollega till mig känner väl eftersom han titt som tätt få oväntat besök av dess invånare. Jag vill inte heller på något sätt insinuera att de skulle vara sämre människor bara för att de har valt att transportera människor fram och tillbaka genom dagar och nätter och tvingas lyssna på ältande om vädret, 1000 frågor om den här bussen går förbi Svanhagen och 1000 frågor om det här egentligen är den snabbaste vägen till kontoret.

Om de inte fanns skulle ju inget fungera. Man kunde inte ta bussen till jobbet, som i sin tur leder till att man får gå, som leder till att man kommer för sent, som leder till att man får sparken, som leder till att man rånar en Statoilmack, som leder till att man blir arresterad, som leder till fängelsestraff, som leder till att frugan vill skiljas, som leder till att man blir alkoholist, som leder till att man provar droger, som leder till att man bli tung heroinmissbrukare, som leder till att man rymmer från fängelset, som leder till att man packad på Rosita rånar en Statoilmack, som leder till att man blir arresterad, som leder till isolering, som leder till att man hänger sig i slipsen.

Så visst är det bra att de finns.
Men ändå.

När man sin första arbetsdag precis har parkerat bilen, tittat upp och ser bussen i horisonten och räknat ut att man kommer att hinna bort till hållplatsen innan bussen anländer, uppstår ett visst antiklimax när det inte blir så. Bilnycklarna fastnar i dörren som går inte igen och ett skosnöre behöver knytas. Dessa detaljer gör att man inser att man behöver småjogga till hållplatsen för att hinna med. Jag småjoggar jämsides med bussen som kommer fram till hållplatsen samtidigt och jag börjar treva efter SL-kortet. Då växlar chaffisen ner, svänger ut från hållplatsen och bakom ett rökmoln försvinner han mot Brommaplan. Utan mig. Han har inte gjort det igen – tittat i backspegeln. Och sådär håller det på. Minst ett par gånger i månaden händer det.

Jag och en kollega är på väg till kontoret från en kund i Sundbyberg. Vi sätter oss i taxin och säger vart vi ska – Brahegatan. Det är inte första gången vi gör den här resan så man har lite koll på hur den brukar gå.
Inte den här gången.
Tänk dig att du är i Istanbul och ska åka taxi. Du förklarar på turkengelska vart du ska och chaffisen som inte kan ett ord engelska nickar och säger ”no problem” vilket är det enda han kan på engelska. Fast han vet inte vad det betyder.
Du sitter med kartan i knät och Ray Ban-brillorna i pannan, som Tina Törner. Du märker att chaffisen tänker blåsa dig eftersom han är på väg mot ett helt annat håll.

Tillbaka till Sumpan. Jag diskuterar mötet med kollegan när jag tittar ut och säger:
– Vart fan är vi egentligen?
– Jag tror det är Solna, säger kollegan.
– Den här vägen kan inte vara rätt, säger jag och håller käften resten av resan.
Nåja, jag mumlar då och då lågmält att ”det här var en konstig väg”.

Vi fortsätter mot city och chaffisen tar en alternativ väg in från leden. Och efter det, ytterligare en handfull alternativa vägar innan vi till slut hamnar på en fullproppad Kungsgatan. När vi kommer fram och får betala 150 kronor mer än normalt är jag beredd att leverera min rättframma men dock diplomatiska fråga:
– Vilket nummer ska jag ringa om jag vill reklamera en taxiresa?
Men jag hejdar mig när chaffisen vänder sig mot oss för att ta betalt. För det är nu första gången jag får se hur han ser ut.

Tänk dig Ringaren i Notre Dame. Jag påstår inte alls att han var lik honom. Jag vill bara ge dig rätt känsla. Hans ansikte är till hälften förlamat, ena kinden och halva munnen hänger som på en blodhund. På näsan sitter två flaskbottnar till glasögon och hans blick är som en marulks som legat lite för länge i fiskdisken i Östermalmshallen.

Jag glömmer helt och hållet bort vad jag ska säga och hasplar ur mig ett ”tack å hej” innan jag går in på kontoret och fortsätter dagen utan att tänka på vare sig SL eller TAXI. Men en bild lämnar mig inte – marulken.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: