Pengar & ettor & nollor.

Kommer du ihåg känslan första gången du hittade pengar, kanske utanför affären eller rentav på skolgården? Kommer du ihåg hur det rusade till i kroppen när du insåg att du plötsligt skulle bli lite rikare? Jag glömmer det aldrig.

Det är en blåsig vårdag 1983 utanför Stadshotellet i Vimmerby. Jag har lunchrast och tar en promenad i centrum. Utanför Dahlbergs Elektriska, ett flaskkast från Stadshotellet, ser jag ett välbekant papper sitta och darra i en snårig buske. Jag ser mig om och tar några bestämda steg mot papperslappen. Pulsen ökar i takt med mina steg och när jag står en meter ifrån ser jag att det är en hundralapp. Nu var kanske inte en hundralapp någon förmögenhet 1983 men för en kille i sjuan, med veckopeng var det åtminstone en bit på väg.

Ett par gånger i veckan fick jag även chansen att dryga ut veckopengen genom att dela ut reklamblad tillsammans med polaren P.J. Det brukade sluta med att vi dumpade hälften på Storgatan 7B. Den lägenheten hade stått tom länge och eftersom vi fick 30 öre för varje blad innebar det en snabb affär mot minimal ansträngning. Vi tyckte att vi var värda det som hade cyklat runt hela samhället, oavsett väderlek. Undrar vad kommande hyresgäster tänkte när de kom in i hallen? Om det gick.

Hundralappen glödde i min hand. Antagligen var det någon överförfriskad person som hade supit bort den i helgen. Men han kunde i så fall vara lugn. Jag tog ju hand om den, åtminstone en stund till. Jag knycklade ner den i fickan och sprang raka vägen till Domus där den byttes mot en LP. Det mesta av veckopengen gick till musik på den tiden.

Det är nu 22 år senare och jag har precis fått ett tips på en site där man kan ladda ner musik i mp3-format. Jämför med 1983, då fanns inte ens ord som site, mp3 eller ladda ner. Nyligen blev det även olagligt att ladda ner filer från internet. Det var väl inte lagligt innan heller eftersom man bröt mot samma princip som egentligen betyder att man stjäl från upphovsmannen. Jag hade också blivit sur om folk stal mitt material. Fast lika förbannad som Lars Ulrich i Metallica hade jag nog inte blivit. Anledningen till att han ibland kommer för sent till replokalen är att han har fullt upp med att grilla Napster-röv med gasolbrännare och piska Kazaa-rygg med taggtråd. Jag tror det är bättre att utnyttja utvecklingen, inte motarbeta den.

Siten i fråga säljer musiken, så ur den synvinkeln är mitt samvete rent som en operationssal. Men tar man ett mikroskop och tittar i hörnen hittar man ändå lite smuts. De tar nämligen inte mer än en tia för ett album. Det innebär ju att upphovsmannen knappast får betalt, ingen annan för den delen. Här är det bara ren vinst rakt ner i de ryska maffiafickorna.

Tio kronor för ett album är som att hitta pengar. Priserna står utsatta i dollar och det är ännu värre. Då drabbas man nämligen av ett nyfunnet fenomen som kallas Euro-illusionen. Euro-illusionen innebär kort att om man växlar kronor mot en valuta där man får mindre för varje växlad krona, så har man en tendens att handla mycket mer eftersom priset verkar vara så lågt – fast det egentligen inte är det. Om man däremot växlar kronor mot t ex thailändska Bath har man en tendens att bli mer snål, även om själva priset är väldigt lågt.

Att handla via internet är också något jag gör allt oftare, även om det fortfarande känns lite läskigt ibland. Det är ju inte längre någon prasslig hundralapp som ska lämnas över disken och bli till en skiva av vinyl. Det är istället ettor och nollor som kommer från ett plastkort, som egentligen inte innehåller något annat än just plast. Dessa ska i sin tur färdas genom fiberoptiska trådar i marken och landa i en dator någonstans i världen. Den datorn hämtar sedan små paket som består av ettor och nollor som sedan skickas tillbaka till mig, som då kan föra över dem till en liten slät apparat som kallas iPod.
Vart tog känslan vägen?

Det är något speciellt med pengar. De kan hjälpa och de kan stjälpa. Att försöka balansera där emellan är som att spänna upp en wire mellan Mount Everest och K2 och försöka ta sig från den ena toppen till den andra med högklackat på fötterna.

För nästan 20 år sedan skrev jag en uppsats om Maffian som på gymnasietiden var slutarbetet man skulle göra för att få betyg i SO. I slutet spekulerade jag fritt om hur framtidens maffia skulle kunna se ut. Tittar man på dagens problem med så kallad phishing och förfalskade kontokort ligger det väldigt nära mina slutsatser om hur t ex dagens och framtidens rånare kommer att arbeta. Då är metoden att spränga värdetransporter mer hederlig, utan att ha ett dugg med hederlighet att göra.

av Fredric Alqvist
© 2005.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: