Det är utsidan som räknas.

Skönheten kommer inifrån. Jaså?

Så länge jag har levt har det i alla fall varit tvärtom. Om inte, varför spenderade jag som tonåring veckopengen och tid som egentligen inte fanns, på hårstyling i form av raklödder, tyskt hårspray (nära besläktad med Radar), extra hårt gel samt vit färg som kunde ha varit vilken våtrumsfärg från Becker som helst?
Varför gjorde alla mina vänner samma sak? Och varför blev ingen framgångsrik på det de istället sa, inte uttryckte med sina kläder eller frisyrer? Only The Force knows.

Jag är rädd att vi människor inte klarar av att stå emot naturens krafter. Krafter som en gång för länge sedan beslutade att ”First impression” snarare än ”Second opinion” skulle råda. Djurens värld är full av färgglada rövar, överdimensionerade näbbar och praktfulla fjäderskrudar. Inte fan förväntar sig honan som Mandrillhanen Magnus limmar på, en recitation från Romeo och Julia? Nä, det är han med det färggladaste ansiktet och den snyggaste röven som får ligga. Alla dom andra får snällt masa sig tillbaka till djungelns bakgård för ytterligare upprustning.

Men det finns såklart undantag. Jag är inte riktigt säker på att Luciano Pavarotti tillhör historiens vackraste män. Men sjunga, det kan karln. Och just i hans fall kanske man kan tala om att skönheten kommer inifrån.

Om vi tittar på sådant vi konsumerar är det samma sak som med Mandrillhanen Magnus. Det går inte sälja en produkt om den inte ser lite bättre ut än vad den egentligen är. Det kallas reklam och är något jag dagligen säljer min inte så färgglada röv till. Alla vet att förpackningen ser bättre ut än innehållet. Alla vet att hamburgaren på bilden ser ut som om någon har lagt distanser mellan brödet och köttet, sprayat med silikon och hotat med knytnäven om den inte sträcker på sig vid fotograferingen. Alla vet att Coca Cola innehåller en jäkla massa socker, färgämnen, kolsyrat vatten samt koffein och en myt om att det en gång i tiden även innehöll restprodukter från kokablad. Alla vet att alla jeanssorter håller hyfsat samma kvalitet.

Idag åt jag kåldolmar till middag. Vi brukar köpa Dafgårds eftersom de, hör och häpna nu, ser lika goda ut på förpackningen som de faktiskt smakar. Detta är någon slags felande länk jag har tänkt undersöka ytterligare. Hursomhelst eller, hur eller hur, som vi säger i småland, så tänkte jag i alla fall dryfta ett mysterium med dessa kåldolmar.

Vi är väl vid det här laget vana vid att lingonsylt vi köper förutom lingon och socker även innehåller någon slags ”nästan gratis” utfyllnad, som ska göra produkten mer vinstgenererande. Vi vet också att hamburgerkedjan MAX faktiskt har lyckats tuta i majoriteten av alla hamburgerfantaster att köttet i deras hamburgare är 100 % kött när det MAX egentligen säger är 100 % svensk kött. Det är en helt annan sak och lämnar således utrymme för diverse ”nästan gratis” utfyllnad som jag inte ens törs spekulera kring. Sist jag åt där (den sista gången också) visste jag inte riktigt om min hamburgare innehöll nötkött eller kyckling. Och du vet ju vad man brukar säga om suspekta maträtter som orm, svartsork och krokodil? Just det, det smakar som kyckling.

När man läser på förpackningen till Dafgårds kåldolmar får man först veta att de gör dem för hand och efter ett gammalt recept. Om detta stämmer är jag imponerad. Och jag tror att det inte finns någon anledning att tvivla. Vänder man däremot på förpackningen och läser innehållsdeklarationen börjar det konstiga. Förutom nöt- och griskött innehåller kåldolmarna även ”nästan gratis” utfyllnad som t ex potatisflingor, kokt ris och aromer. Ge mig lite ostkakearomer så ska jag smaksätta en gammal sönderjuckad IKEA-madrass och sälja framgångsrikt i Östermalmshallen under namnet ”Smålänningens Ostkaka”. Redan här är jag nästan beredd att hosta upp det jag ätit. Sen kommer en rad som måste ha specificerats av ett barn. Det står så här: Innehåller 15 % kött och 63 % kåldolme (!). Inte så klockrent vare sig matematiskt eller logiskt tycker jag. Eller så är jag inte införstådd med att det är själva kålen som kallas för kåldolme. Jag blir ändå orolig över att man satsar 85 % på kål och ”nästan gratis” utfyllnad och bara 15 % på kött.

Men egentligen är det inte det som gör mig mest orolig. Utan det är när min 1,5 årige son pekar på teven, som visar Fredrik Reinfeldt, och säger: pappa!

av Fredric Alqvist
© 2005.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: