Antagonisten.

Vi är osams igen.
Han skvätter vatten i mina ögon och på mina jeans. Precis i skrevet så att det ser ut som om jag har kissat på mig.
Den jäveln.
Jag slungar in honom i kaklet med ett smack. Han glider långsamt ner och rullar åt sidan. Tar igen sig. Samlar krafter. Reser sig igen och går till attack. Jag parerar men tappar taget om diskbänken. Han landar på min fot och jag känner en värme sprida sig. Först är det lite skönt. Sen, bara obehagligt.
Kallt.

Jag lyfter upp honom och vrider runt hans kropp så att det liksom rinner ur honom. Fan, vad han luktar illa. Mer än någonsin. Slutet är nära nu. Han har inte lång tid kvar.

Jag trycker ner hans ansikte i vasken. Bland potatisskal och fettslamsor. Han säger inte ett ljud. Jag byter grepp och klämmer åt om halsen, trycker till. Ett blött gnissel hörs och jag håller kvar tills det blir helt tyst. Sedan håller jag kvar ett tag till. För att vara helt säker. Jag släpper försiktigt. Mina fingrar har domnat bort. Inte en rörelse. Inte ett ljud.
Är han död?
Har han äntligen gett upp?

Jag hänger honom på kanten av diskbänken och släcker i taket. Det är inte över än. I morgon ska vi drabba samman igen.
Och nästa dag. Och nästa.
Det finns bara ett sätt att få slut på honom. Att skicka honom till soptippen där ingen kan höra. Där ingen bryr sig om det döda. Där allt dött är som en enda levande massa. En levande, död massa som ingen vill ha.

*** 10 minuter tidigare ***

Jag står i köket och nynnar på The soundtrack of our lives ”The new Messiah”. De andra i familjen är på väg upp för att se på lite tv innan läggdags. Jag är snart klar. Ska bara diska ur pastagrytan och torka av köksbordet.
Alldeles snart klar.
Då gör han det. En illa utförd Mollbergare och han landar på rygg med ett plask. Det gjorde säkert ont. Vilken dåre. Han dyker ner i sörjan av pasta och smör. Bryr sig inte att sikten är obefintlig. Dyker till botten. Jag trevar efter honom och får tag. Han kränger och glider ur mitt grepp. Han suger sig fast på kastrullbotten och blir ett med den.

Jag häller ut vattnet och spolar rent. Rakt på hans rygg som sväller upp. Han släpper taget och halkar ut i vasken.
Jag svär tyst.
Vi är osams igen.

av Fredric Alqvist
© 2006.

2 svar to “Antagonisten.”

  1. Anonymous Says:

    Och jag som tycker att min son kan vara lite småjobbig ibland. Shit.

  2. Nina på Johangården Says:

    fniss…–>

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: