Curriculum vitae.

I högermarginalen stod en fyra, följd av åtta plustecken. Åtta stycken.
I normala fall fick man betyget 1 – 5, följt av antingen plus eller minus. Men när det står åtta plustecken efter kan man undra hur många som krävs för att få högre betyg. Jag tror att jag gick i åttan och hade precis fått tillbaka min svenskauppsats.

Jag bläddrade genom sidorna och såg att det fanns en del rödmarkeringar i marginalen. Något om syftningsfel, en kommentar om presens och imperfekt. Ett annat om att ”så kan man inte säga”. Det var nog dessa som drog ner betyget från en femma till en fyra med åtta plustecken, tänkte jag.

Även om detta verkar uppseendeväckande, är det vad som stod i slutet av uppsatsen som är mest intressant. Efter den sista meningen, som för övrigt var densamma som den inledande, hade fröken – jag tror att hon hette Birgitta – skrivit en kommentar. Med rödpennan såklart. Jag har inte kvar uppsatsen, så mitt dåliga minne får återskapa vad som stod skrivet.

”Fredric, det är en hisnande historia du berättar. På en del ställen slarvar du lite, men som helhet är det mycket bra. Du har livlig fantasi och ett målande språk. Du borde skriva i framtiden”.
Sista meningen ekar: ”Du borde skriva i framtiden”.

Det var inte ofta… eh, aldrig, man fick kommentarer av den konstruktiva kalibern. Så mycket verbal misshandel mina mattelärare gav mig genom åren har nog ingen fått. Det var på gränsen till trakasserier. Vad jag, å andra sidan, gjorde med alla ekvationer och formler kan i och för sig ses som ren terror. I alla fall i en mattelärares kommuniströda ögon. Men vad förväntade de sig egentligen av en fullblodshumanist?

Den här uppmaningen, eller rekommendationen, har funnits där i mitt bakhuvud sedan dess. Men jag har inte tagit den på allvar. Förrän nu.

Efter gymnasiet hoppade jag på reklamtåget direkt och oavsett om det var mitt hjärta eller magen som talade till mig hamnade jag i alla fall i källaren på en av de lokala reklambyråerna i staden. Det fanns fem stycken. De behövde någon som kunde göra skyltar, screentryck och dekorera lyxbåtar på 80 fot eller drop in-texter till stans frisörer. Det fanns 23 stycken. Allt detta gjorde jag också och lärde mig under tiden hur det egentligen skulle göras. Enligt chefen kunde det även gå fortare.

När jag kände att det räckte med sky lift-färder i full storm, lila stjärnor på solariekungens firmabilar, lösningsmedlet Xylen och Bookman Bold gjorde jag ett litet reklamavbrott i min karriär. Det bestod av militärtjänstgöring i Eksjös susande skogar och en kortare visit på bygdens, och Sveriges då största, husföretag. Och för att vara ett reklamavbrott upplevde jag det som riktigt lärorikt. Att jobba med hela kroppen är något jag saknar ibland. Då går jag ut i trädgården och planterar träd.

Av de fem byråer som fanns var det bara två av dem jag kunde tänka mig att jobba på. Den andra var ett mediaföretag med både kundtidningsproduktion och reklambyrå. De var i ett expansivt skede och min roll blev, förutom att slå hastighetsrekord med Volvo 740 till SDR’s lokaler i Västervik, även produktionsledare och originalare. Samtidigt.
Min nye chef var helt övertygad om att ett påslag på inköpet genererade mer vinst än om man inte gjorde det. Så efter att ha sålt 100 stycken tidningsställ till ett kompressorföretag för samma summa som jag köpte in det för, började jag generera vinst istället. Det var dessutom roligare.

Sen fick jag möjligheten att prova på fler yrkesroller. Ofta samtidigt, som det gärna blir på landsbygden. Eller, ja, i småland. Ett knäck, som murvlarna kallar det, bestod i att bevaka en spelning med Thorleifs orkester på den lokala dansrestaurangen. Publiken var denna dag uteslutande personer från dagcenterverksamheten i kommunen. Och om dansbandspublik i allmänhet gillar dansband kan man säga att dessa människor lever genom dansbandsmusiken. Min främsta roll var fotograf och jag lyckades plåta en kille som spelar luftgitarr framför bandets gitarrist. En oförglömlig bild jag bär med mig på näthinnan. Men också den otvingade och äkta glädje som fullkomligt strålade ut från publiken.

Sju år hade gått och jag var färdig med gnuggisar, fyrfärgsdelning, tiff-bilder, trumscanner, internets intåg, nätter på chatsidor, nätter med Åbronytt, ombrytning, Syquest, skalpell, folieskärare och vax. En kollega som hade flyttat till Stockholm undrade om jag var intresserad av att börja jobba där. Självklart, var mitt svar.
Han frågade: ”Vad kan du?”
Jag svarade: ”Vad vill du att jag ska kunna?”

Att åka X2000 är som att flyga på marken. Jag flög även utan X2000 tack vare de fjärilar jag hade i magen inför mitt första möte på en av Sveriges största och bästa DM-byråer. Det var VD och byråchefen som höll mötet. Och om jag inte minns fel var även deras bästa AD med – en av de trevligaste människor jag träffat. Medan VD avfyrade sina frågor med kikarsikte satt byråchefen och bara myste. Det var meningen att jag skulle börja jobba som AD-assistent men tydligen var det två viktiga frågor kvar innan det kunde bli aktuellt. Och det var byråchefen som laddade och sköt från höften.

”Är du religiös” frågade han.
”Nä” svarade jag.
”Dricker du sprit” frågade han.
”Ja” svarade jag.

Efter det var det klart. Jag började som AD-assistent, och inget annat den här gången. Men efter bara ett knappt år blev jag inkallad till VD. Stämningen var tät och i det lilla konferensrummet satt en kvinna jag aldrig träffat förut. Jag hade verkligen inte en aning om vad som skulle hända men det kändes lite konstigt. Jag blev presenterad för kvinnan som skulle bli VD för ett nytt bolag under det jag jobbade på. Och jag skulle bli AD. Jag tyckte att det lät som en bra idé och personligen behövde jag ingen betänketid alls.

Det nya bolagets lokaler kunde inte vara coolare. På tionde våningen i ett av Hötorgsskraporna hade vi utsikt över hela Sveavägen och halva kungariket. Man såg nästan ända till Mariannelund. Jag jobbade och festade hela min vakna tid och jag vet nu hur bokklubbsvärlden fungerar. De bytte marknadschefsassistent så ofta att det var en ny varje gång vi hördes på telefon. En välgörenhetsorganisation var vår första kund, och också den som hängde med oss längst innan vi började jobba med ”den andra”. Jag har upplevt fusion och fission, uppgång och fall…ande börs. Men hela tiden haft en stark tro på att vi någon gång skulle bli Sveriges bästa DM-byrå. 2003 blev vi det. Jag har fortfarande lite svårt att greppa det.

Under hela min resa på reklamtåget har jag mestadels jobbat med färg, form och layout. Och förutom det jobb som ad:n och copywritern har gemensamt, som är själva idéfasen, har jag trott att det skulle förbli så. Ända tills jag började tänka på vad min gamla svenskafröken skrev med rödpennan i slutet av min uppsats.

Den 20 februari, ungefär 22 år senare, börjar jag utbilda mig till professionell copywriter. Och om jag skulle betygsätta mitt beslut skulle det utan tvekan få en klockren fyra. Följd av åtta plustecken.

av Fredric Alqvist
© 2006.

Annonser

3 svar to “Curriculum vitae.”

  1. Lindansaren Says:

    OCH du började skriva i framtiden.

  2. malin Says:

    Vilken historia. Jag vill också få det så.

  3. Simon Says:

    Älskar att läsa schyssta historier. Speciellt när dom är på riktigt! Jag återkommer om några år när jag har skrivit min 😛
    Keep up the good work..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: