Igenkänd men inte känd.

* Introlåt till tv-serien Cheers. ”Where everybody knows your name” *

Ibland funderar jag på hur de företag jag är kund hos jobbar med sina kundrelationer. Hur många vet vad jag egentligen vill ha?

Häromdagen tänkte jag att lite choklad skulle sitta fint efter sushin jag intog tillsammans med Ramlösa – en lunchkombination jag inte ens önskar min värste fiende. Man rapar nämligen rå fisk resten av eftermiddagen. Som ett sjölejon som varit på studentskiva dagen före.

Ett stenkast från jobbet ligger en tobaksbutik jag ibland slinker in till. Och om inte för att dofta på deras fina cigarrer så kanske bara för ett paket sockerfritt tuggummi. Jag känner igen de två killarna som jobbar där och ibland får jag en känsla av de även känner igen mig.

Men så fick jag lära mig vad ordet stammis egentligen betyder. Jag kommer in, sveper med blicken över de fula spelskärmarna, där en häst som heter Brodde Super just kom före alla andra ute på ett lerigt Solvalla.
”Jag ska nog ha en sån här” säger jag och håller upp en Lindt mörk chokladkaka, 85% kakao. Och precis när jag ska betala och kallprata om cigarrer eller spel, så kommer stammisen in. Eller rättare sagt, han hinner knappt komma in genom dörren innan killen i butiken sträcker sig upp på en hylla och tar ner 2 paket av någon cigarillsort. Stammisen, en grå General Custer-typ i brun Trenchcoat, glider fram till disken och börjar treva efter plånboken.
”Dubbla, va?” frågar killen i butiken.
”Hmmpf” grymtar stammisen tillbaka, vilket betyder en kombination av ”ja” och ”vafan tror du idiot, det är ju det jag har köpt av dig dagligen de senaste 15 åren”.
Allt går mycket snabbt. Och innan jag ens hunnit få upp min plånbok har stammisen försvunnit ut på ett regnigt Karlavägen.

Så ska dom tas, stammisarna. Snabbt, direkt och utan onödiga frågor, även om ”dubbla, va?” har samma innebörd som ”vill ni äta?” som man brukar få höra när man kommer in på en restaurang. Det är ju bara för att vara på den säkra sidan. Och det vill man ju vara – säker på sina kunder.

Vad jag vill säga med det här är att jag inte vill något annat än att bli igenkänd, inte känd, och få ett ”dubbla, va?” innan jag ens hinner säga Cohiba. Eller Lindt 85 % kakao.

Mina relationsexperiment brukar främst rikta sig mot caféer där jag hämtar upp min morgonlatte. Om jag besöker dem i genomsnitt 3 gånger per vecka (och det får räknas som relativt mycket) ökar chanserna avsevärt att jag ska bli igenkänd och kanske en vacker morgon i maj få latten serverad och klar innan jag knappt kommit in genom dörren. Nu bearbetar jag den personen som arbetar flest pass i veckan, för att på så sätt uppnå maximal igenkänning.

Vad jag däremot har upptäckt på sistone är att jag får betala olika belopp för samma saker.
Låt mig utveckla detta.
Oftast köper jag bara en kaffe latte för 25 kronor men ibland även en rätt stor macka med keso och rökt kalkon som är underbart saftig och god. Då brukar notan stanna på 63 kronor. Om detta får man naturligtvis tycka vad man vill. Exempel på detta är: ”Är du dum i huvvet som betalar 63 kronor för en kaffe och en macka?” eller ”Varför inte betala hälften på Seven Eleven så kan du skänka resten till Stadsmissionen?”

Då säger jag nej, jag tänker fortsätta med detta eftersom jag får lite mer än bara kaffet och mackan. Atmosfären på caféet andas något mellaneuropeiskt. Det kan bero på att de spelar fransk musik i sina satellithögtalare och på en plasmaskärm på väggen visar fransk film från 60- och 70-talet. Och så gör de en dålig synkning mellan dessa.
Men, nu till mysteriet med kaffet och mackan.
Om 63 kronor är det mesta jag har betalat så är 37 kronor det minsta – för samma sak. Den personen jag handlar av mest har gett mig priset 53 kronor och 54 kronor. En annan, lite surare person, gav mig 63 kronor. Och häromdagen – en ny person jag inte alls handlat av förut – 37 kronor.

Vad kan jag då dra för slutsatser av detta? Jo, min teori är att kemin mellan mig och den som står bakom disken för dagen är av vikt för hur mycket jag kommer att få betala för min latte och kesomacka. Och enkelt sagt kan det ligga till på följande vis.
Sur person: inget samtal, inte ens kallprat om vädret = 63 kronor.
Trevlig person: flera samtal i veckan till exempel om hur man gör mönster i mjölkskummet = 53-54 kronor.
Ny person: samtal om vitlök i keso, matlagning och ugnsbakade tomater med rödlök = 37 kronor.

Det är ju helt ologiskt. Eller så är den nya personen så taggad på sin uppgift att jag får tokrabatt bara för att jag ska komma tillbaka – och få betala lite mer nästa gång.

Sett ur ett konspirationsteoretiskt perspektiv kan detta vara en smart strategi av caféet för att få sina kunder att köpa mer. De går ut på en hög nivå och sänker den sedan. Eller som i detta fall, drar till med lite olika priser varje gång. För att på så vis göra sina kunder fullständigt yra. Det ska bli intressant att se hur mycket jag behöver prata, och om vad jag behöver prata, för att komma ner till, säg 20 kronor.

Var vill du bli igenkänd?

av Fredric Alqvist
© 2006.

Ett svar to “Igenkänd men inte känd.”

  1. Tykna Sune Says:

    Du skriver ganska underhållande men behöver nog kolla upp det där med interpunktion. Syftningsfel kan vara roande men är de inte avsedda för att roa blir det liksom fel.

    ”Vi har en tobaksbutik snett över gatan från jobbet jag ibland slinker in till.”

    Tänk den som hade ett jobb att slinka in till, ibland.

    Men simma lugnt, du skriver bra mycket bättre än mig.

    http://bb.domaindlx.com/McZeeke/

    //Sune–>

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: