Mitt verkliga yrke.

Förutom att alla människors medvetande är sammanlänkade tror jag också att alla har en tvilling någonstans på jorden. En person som liknar oss åtminstone nästan på pricken. Men det paradoxala är att vi aldrig får träffa henne eller honom. Jag tror att det har att göra med jordens kollaps och sånt. Och eftersom vi inte är Superman som kan flyga motsols runt jorden och få tiden att gå baklänges, ja, du hör ju själv vart åt diskussionen barkar.

Jag blir ofta förväxlad med andra. Men inte med någon jag liknar. Det delikata problemet har däremot en vän till mig. Han är lite lik Andy Garcia och den dagen han får ett tjockt manus i sin hand kommer hans framtid att vara säkrad. Tills någon upptäcker att Andy inte är Andy.

Nä, jag liknar tydligen vanlig butikspersonal. Ok, jag ska förklara. För ett år sedan var jag på Intersport och letade löparskor. Jag är klädd i shorts och pikétröja och ser allmänt städad ut. Däremot ser jag tydligen inte ut som om jag letar efter löparskor. Det kommer alltså fram folk till mig och frågar vart de kan hitta basketbollar och annat, varpå jag hänvisar dem vänligt till avdelningen för basketbollar och annat.

Det brukar gå ganska fort och eftersom jag tycker det är viktigare att hjälpa folk än att informera dem om att jag inte jobbar där, resulterar det i att de aldrig får veta sanningen.
Jag är fast i expeditbubblan. Och jag kan inte komma ut förrän någon upptäcker att jag inte är på riktigt.

En annan gång hände det på H&M. Jag letar efter någon slags kortärmad skjorta och går där bland karusellhängarna. Rätt som det är dyker det upp en tjej som frågar om klänningen hon just håller på att prova sitter bra. ”Ja, men den är lite lös i ryggen, du skulle nog titta på en mindre storlek” säger jag och ska just berätta för henne att jag inte jobbar där. Men hon är redan borta och är på väg till provhytten med en ny klänning. Och där står jag.

Idag hände det igen.

Jag ska åka och slänga diverse grovsopor på tippen och bara för att ge lite mer info än berättelsen kräver var en av soporna min allra första rakapparat – en Braun med trimmerfunktion. Nu har den skurit ihop och har legat ett bra tag under diskhon i tvättstugan. Som en sluss i väntan på slutförvaringen. Den tillsammans med en skruvdragare, ett liggunderlag, en metallgrej, en plastgrej och en massa krukor skulle nu äntligen få vila på tippen bland Dire Straits första vinylplattor, sönderkissade madrasser och mikrovågsugnar från 80-talet.

Jag kommer dit och är för dagen klädd i mörkblå shorts, knallröd t-shirt och mörka solglasögon. Jag ser alltså rätt så avslappnad och på gränsen till tuff ut. Och det är tydligen så man ser ut om man jobbar på tippen, eller är ”King of Garbage” som det står på en dekal på en sån där dumper som mosar ihop och kör bort allt som folk kastar.

Jag har just klivit ur bilen och står och spanar efter rätt container att kasta metallgrunkor i när en herre kommer fram till mig. Han säger att jag ska gå med honom till hans Volvo S80 som står med bakluckan öppen bakom min bil.
”De här plåtarna, kan jag slänga dem i container 5” frågar han och hans fru frågar samma sak fast utan att säga något.
”Ja, du” säger jag och kisar mot container 5. ”Det tror jag faktiskt att du kan” och kommer just på att jag har råkat ut för det igen. Men nu har jag min chans. Nu eller aldrig kan jag spränga expeditbubblan, personalfjättret, kalla det vad du vill.

Jag vänder mig mot mannen och säger ”förresten så jobbar jag inte här, men det kan ju inte du veta”. ”Nähä, men det trodde jag, du såg ut som det” säger mannen. ”Nä, jag ville bara hjälpa dig med din fråga, det är ju inte alltid så lätt att veta var man ska slänga allt konstigt skräp” fortsätter jag och går mot min bil för att ta ut en ihopvikt masoniteskiva.

Är det mina kläder? Är det min längd? Är det min uppsyn? Eller är det något annat? Det kanske är priset jag får betala till Den Onde för alla sköna fotbollsmål jag fick göra i 16-årslaget. Eller för att jag fick spela trummor en kort men intensiv period i gymnasiet. Eller för att jag fick Anki Baggers namnteckning på armen i Folkets Hus i Blomstermåla. Jag får fortsätta att fundera på vad den här pusselbiten i mitt liv egentligen handlar om. Under tiden hinner jag kanske expediera både Fredrik Lindström och Prinsessan Lilian.

av Fredric Alqvist
© 2006.

5 svar to “Mitt verkliga yrke.”

  1. stefan Says:

    ”Jag är fast i expeditbubblan.” hahaha….sorry att jag garvar men shit vi har alla våra små helveten…min är att jag aldrig syns, i kö går folk förbi mig

  2. Kerstin Says:

    Hahaha. Jag tror varken att det handlar om ditt klädval eller utseende. Jag tror att det handlar om ditt uppseende.

  3. Simon Says:

    Gillar verkligen hur du skriver. Du har faktiskt skrivit dig in på min bokmärkesmeny tror jag! Ja, tamej tusan, det har du..

  4. Bullshit Bulletin Says:

    Thanx. Det är ju stort att få komma in på någons bokmärkesmeny. Jag har väl 10st i min. Inklusive din. Snart dyker det upp en Skrönika om sopor. Mycket intressant.

  5. Elin Says:

    Jag har vid ett flertal tillfällen fått höra att jag liknar en alkoholiserad upplaga av Drew Barrymore.–>

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: