Blizzard.

Jag har koll på vädret. Alltid. Råkar jag missa femdygnsprognosen på tv uppdaterar jag mig via svt.se och innan jag äter frukost kastar jag ett öga på termometern. Alltid. Men igår var det som om jag lyfts ur livet, knuffats in i en parallellvärld. Jag klädde i vanlig ordning på barnen ytterkläderna och var på väg till dagis när jag kände att något var fel. Det blåste kraftigt och temperaturen låg på 0,1 plusgrader. Vänta nu. Skulle det inte regna idag? Min övertygelse hade fått slagsida.

Om man tolkar händelser omkring oss som tecken på något brukar livet bli om än mer intressant. Jag skulle till och med vilja påstå att det är dessa händelser som är livet. Och oavsett om det är meningsfulla slumpar eller bara konstiga sammanträffanden är det dessa som tar oss framåt, som utvecklar oss, som höjer vårt medvetande. Och eftersom jag har svårt att se pessimistiskt på saker och ting gjorde det heller inget att jag nästan framme vid dagis upptäckte att jag hade glömt min iPod, telefon och plånbok.

Väl framme på mitt jobb löper dagen på som vanligt. Då och då kastar jag ett öga på plåttaken utanför. Igår sköljde regnvattnet över dem, men idag – ett overkligt lugn. En nästan rymdlik tystnad. Ett lugn före något förestående.

Det är eftermiddag och en timme innan arbetsdagens slut. Utanför har mörkret tvingat sig på det späda dagsljus som för varje dag blir allt svagare. Jag kisar mot himlen och ser något fladdra i vinden. Är det inte snö? Jag svär tyst att jag har glömt mössan, men en kollega verkar ändå höra.

”Blir det inte kallt för dig som inte har något hår?”

”Njae, svarar jag. Jag blev nog immun förra vintern när kylan slog till så det är ingen fara. Som ett skyddande lager, liksom.”

”Jaha, säger kollegan. Jag trodde att det skulle kännas som det gör i pannan när man cyklar på vintern.”

Jag tittar ut igen och svarade något mumlande. Och så ännu en tyst svordom.

”Ok, vi ses imorgon” säger jag och trycker på Gård i hissen.

Jag känner mig lite som Niel Armstrong på väg ut ur kapseln. Fast utan några historiska ord på vägen. Mina hade i så fall blivit: ”Fyfan vilket jävla skitväder”. Och det hade ju inte varit så mycket att skriva in i historieböckerna.

Hissdörren öppnas och den första snön skjuter in i min mun och ner i halsen. En ozonlik smak sprider sig. Jag tittar upp mot den gulsvarta himlen. Snön bildar hotfulla fraktaler som ser ut som en drake. Jag börjar jogga mot busskuren.

Skönt, jag missade inte bussen med tre sekunder, som vanligt. En handfull stela personer står och väntar. Som pinnar i skit, som en kollega hade uttryckt det. Det snöar och blåser från höger vilket förvandlar busskuren till ett minst lika bra skydd som en flaggstång. Det börjar bli riktigt kallt om huvudet men det är ju bara 4 minuter kvar. Då börjar det komma allt fler personer gående bakom busskuren.

”Här behöver ni inte stå och vänta. Bussen är kraftigt försenad” säger en av vandrarna som sedan försvinner helt in i snöröken.

1 minut kvar. Sedan släcks displayen. Tystnad. Kylan biter mitt huvud som en kamphund. Tankar flyger genom huvudet. Varför ska jag bo i tjottahejti och inte i stan? Men, nä. Det var bara en framtvingad tanke. Som en tillfällig tröst. Och som möjligen gav mig en halv grads värme. Jag måste göra något. Tunnelbanan ligger ju bara ett par hundra meter bort. Men i rådande väder motsvarar det avståndet de återstående dito på Mount Everest. Efter 50 meter är jag tvungen att avbryta ”Expedition Hemväg” och går in i en tobaksbutik.

Huvudet tinar en smula och jag ursäktar mig för att jag inte tänkt köpa något. Men det gör ingenting, enligt butiksägaren. Han tycker också att det är ett jävla skitväder.

Vi kallpratar lite till om vädret och om vilken lång sommar vi ändå fick. Och det är den jag håller kvar i tankarna när jag åter går ut och styr min förvirrade kropp mot T-skylten. Snart är jag räddad.

5 svar to “Blizzard.”

  1. Magnus Says:

    Hehe. Stockholmskylan är speciell, den är mera bitande eftersom det alltid brukar blåsa så in i hvte i den där stan. Häruppe blir det svinkallt direkt men inte samma vindar.

  2. MS Says:

    Djupfrysta frontallober för oss utan frisyr är inte att leka.
    Fan man tinar ju först i maj….

  3. Mia* Says:

    Tack för trevlig läsning, men när kommer fortsättningen? Det kändes som om det saknades något.

    Och jag blev rätt paff själv, när jag kom till T-banan och läste på displayen att busstrafiken i hela länet var inställd – sådana gånger är man tacksam över att både jobba och bo ganska nära tuben…

  4. salt Says:

    Tack för vänliga ord i skrivarbloggen!
    Du skriver själv fenomenalt, och det vet du nog om.

  5. langri Says:

    Haha. Att kylan biter som en kamphund är en snygg liknelse. Jag gillar varken kamphundar eller vinter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: