Na-na-na-na-naaa…

lovinit_2.jpg

I helgen gav vi oss ut på jakt efter den försvunna julstämningen. I huvudstaden finner man den lite varstans. Vid Drottningholms Slott, i Gamla stan, på Skansen. Eller på Gröna Lund. Där är det i alla fall pyntat som i filmen Ett päron till farsa firar jul. Jag kan likt ett barn stå och beundra alla smålampor i träden. Inte för att det är vackert, utan för att någon underbetald timarbetare har tvingats stå och svajja i en sky lift med en kilometer ljusslinga i ena handen och ett kort på sin familj i den andra.

Överallt, Hollywoodska figurer, med eller utan mask, som bjuder på pepparkakor och rökt älgstek. Flickorna med marsipangrisarna hojtar till på mig där jag står med en latte och försöker få en glimt av min 3-årige son som just ska ut på sin jungfrufärd med Nyckelpigan. Hans ögon glittrar av förväntan. Men snart kommer de glittra av tårar. Tårar av skräck.

”Ska du smaka på marsipan från Fiskebäckskil?” säger en av flickorna och skär av en bit, stor som en tumnagel.

”Fiskebäckskil, sist jag var där blev jag förgiftad av blåmusslor” säger jag och trycker i mig en bit marsipan med blodapelsinsmak.

På disken ligger ett gäng grisar med dekapiterade huvuden och uppsprättade ryggar. En med kaffesmak, en med pistage.

Bakom mig börjar ungarna i Nyckelpigan skrika. En del för att det killar i magen. En del för att de tror att deras sista resa är kommen. Men egentligen tror jag inte att barn tänker så. De har nog ingen uppfattning om döden. De tycker ju till exempel att clowner bara är roliga figurer.

Det blir en kort visit på stadens nöjespark och kvällen skulle kunna misstas för den sista på sommarsäsongen. Men en kylig vind från vattnet försöker ta sig in, men har inte råd med de 80 riksdaler det kostar så den vänder upp mot Cirkus och gör ett försök där istället. Det är dags att äta middag och vi är mer eller mindre överrens om att göra det på Pizza Hut i city. Man blir hungrig av att gå och småäta på pepparkakor, rökta köttflisor och naglar av marsipan.

Vi märker snabbt att den här helgen är en sån där då alla ska ut och handla julklappar. Och vara i vägen för varandra. På Pizza Hut är det kö. Ut på gatan. Och jag känner mig som pappan i filmen Vi hade i alla fall tur med vädret.

”Vafaan är det frågan om” kläcker jag ur mig och hör ganska snabbt att det låter som något den första människan skulle ha sagt när han upptäckte att han kunde prata för första gången. Min fru och jag stirrar på varandra och jag känner att det är jag som ska komma på alternativet snabbt. Jag blir primitiv vid blodsockerfall men min fru blir som en T-Rex vars ungar rövats bort av en grupp tyska äventyrare i Khakishorts och tropikhjälm.

”Böfhuset” vrålar jag till som för att accentuera vilken jävla bra idé det är. Övriga familjen är redan på väg och vill inte alls stå kvar och fira idéns originalitet. Vi går runt hörnet till Vasagatan och går in. Bra, ingen kö.

”Hej, vi är tre” säger jag och ser på min fru med en blick som betyder; vi är räddade.

”Det är femton minuters väntetid” säger Böfhuskillen och jag ser en spegelbild i glasdörren av Neanderthalaren som slänger sig över killen med sin klubba och klår upp honom så blodet sprutar.

Vi är på Vasagatan. Det är lördag kväll. Vi är hungriga. Det sista alternativet, det absolut sista alternativet en normalt funtad människa skulle välja ligger för våra fötter. Hamburgerrestaurangen som Gud sålde till högstbjudande lockar med sin gula skylt och doft av friterat alltmöjligt. Vi går in utan att säga ett ord. Skammen är stor nog att bli mätt på men jag vill ändå ha menyn. Jag tycker jag är smart som väljer en kycklingburgare men upptäcker att botten är bränd och ber om en ny.

”De finns ingen färdig, vill du vänt…”.

”NEEEEJ jag tar vafa….vad har ni färdigt”.

”Big Tasty”.

”Hit med den”.

Den där äckliga sumoburgaren som någon smart jävel har lagt emmentalerost på. Inte ens på fyllan är den ätlig. Men jag är hungrig och den måste dövas innan den tar över helt och låter mig, så att säga, falla ner. Där sitter vi. Tillsammans med 6 st heroinister som är på väg att bli utkörda av två gråa stelopererade Securitasvakter. Heroinisterna flackar runt som jagade höns och stoppar maten i fickorna innan de skingras. En av dem tittar på mig och jag ser ett helt liv fladdra förbi i ögonen innan hon ramlar ut på Vasagatan.

Jakten på den försvunna julstämningen lär fortsätta. För efter att ha gjort ett studiebesök i ett Sverige utan ljusslingor, utan bjällerklang och utan karuseller – med emmentalerost och med människor utan hopp, ja, då tror jag att jakten aldrig kommer att sluta.

Annonser

9 svar to “Na-na-na-na-naaa…”

  1. langri Says:

    Hahaha- så inihelvete roligt skrivet! Tack för morgonskrattet!

  2. jdawg Says:

    hahaha, jag instämmer med langri! skriv en bok!

  3. SKRIVKRAMP Says:

    Aj-aj-aj; vilken fantastisk närvaro. I like (to read; glad att jag inte var där).

    😉

  4. Magnus Says:

    Jag hatar Clowner i alla former.

  5. kalyana Says:

    omg.. vilken ångest .) jag fattar fortfarande inte Varför man utsätter sig?!

    -lovikkakramar-

  6. Joshua_Tree Says:

    Suveränt. När du skriver så här rockar du, varken mer eller mindre.

  7. Mia Says:

    Hahaha fan vad skönt det är när andra också lider.

  8. Matti Says:

    -skratt-

    Nä fyfan för julen!

  9. ladymutant Says:

    FY FAN! Du åt på……………….

    MC DONALDS!

    Örk! It floats down there.!!!!!… hehe…..
    jag har inte varit på mc donalds på 3 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: