Brösten.

Jag och Micke irrar runt i den kalla novemberkvällen. Som två olycksaliga andar på varsin Crescent. Samhället ligger som en knockad Floyd Patterson och i fjärran lyser stjärnorna som slocknande kamerablixtar.

Vi kan varenda stig, varenda träd, varenda hus i det lilla samhälle som aldrig verkar vilja vakna. Och just nu är det precis så tyst som ögonblicket före en katastrof. Men ingenting händer. Det hade varit bättre om något hade exploderat. Börjat brinna. Utan att säga ett ord svänger vi av från vägen och in genom öppningen i Gunnebostängslet.

Som så många gånger förr sätter vi oss på varsin gunga på skolgården. Framför oss ligger gympasalen som lyser upp det frostiga gräset. Fönsterrutorna är immiga och kondensen ritar streckkoder. Ett fönster är öppet på glänt och vi kan känna en svag lukt av träningspass och gråa mattor.

– Undrar vilka det är som har tränat ikväll, säger Micke.

– Det är väl kanske B-laget. Eller Korpen, ja det är det nog, tröstar jag mig själv fast jag inte har en aning.

Korpen är de överviktiga gubbarna som efter dagens slit på fabriken brukar röra på sig lite, som de själva skulle ha uttryckt det. Det enda som skiljer dem från Neanderthalare är de röda tygbanden på överkroppen och de gröna innebandyklubborna. Skolans innebandyklubbor är av ojämn kvalitet och alltid när jag får en klubba (man får inte ta själv utan tilldelas av majjen) är den utan det stabiliserande röret inuti. Som att få en cykel med punka.

Micke tar upp ett Marlboropaket och pekar med den mot taket på gympasalen. Han sättter en cigg i munnen och tänder. Han drar ett snabbt bloss och blåser ut röken som bildar ett moln som ser ut lite som en dödskalle.

– Har du vatt där uppe nångång? frågar han och drar ett djupare bloss.

– Nä, vad skulle jag där uppe och göra? säger jag och tar mer fart på gungan.

– Vafan tror du? säger han och flinar.

– För att få bra utsikt? chansar jag och tycker samtidigt att det låter diplomatiskt nog för att inte framstå som en idiot.

– You bet att du får bra utsikt, säger han och kisar med ögonen.

Kanske fick han rök i dem, kanske är han bara precis så cool som jag tror han är. Micke är två år äldre än jag. Han är inflyttad från den närliggande storstaden och utstrålar ett mystiskt skimmer jag egentligen tror är en sköld mot något. Ett harnesk som ingen eller inget kan tränga igenom. Bara jag.

Jag hoppar av gungan och joggar ner mot andra sidan av gympasalen för att se efter om det är någon kvar. Jag passerar just dörren till herrarnas omklädningsrum när den öppnas och Ingmar kommer ut. Ingmar är fotbollstränare och är en sån där senig jävel. Som en enda stor muskel, med ett brett flin mitt i det rödhurtiga ansiktet.

– Pelle!? Är du här? säger Ingmar.

– Ehh, ja. Det är ju som vanligt, vettu. Man glider runt, säger jag och misslyckas med att låta oskyldig fastän jag faktiskt är det.

– Jahopp, säger Ingmar och sätter sig i sin Ford Escort. Sin nytvättade Escort i blå metallic.

Jag har aldrig sett den bilen smutsig. Jag tror att han putsar på den varje kväll och att han kanske till och med pussar den godnatt. Men han har ju ingen annan. Så det är väl inte så konstigt. Jo. Det är ganska sjukt, om man tänker efter.

Ingmar kör iväg över skolgården och försvinner bort mot den gamla landsvägen. En svag lukt av Wunderbaum och avgaser dröjer sig kvar och snart är det åter tyst. Men, vänta nu. Är inte det där ljudet av duschar? Jag vänder och går tillbaka, bort mot tjejernas omklädningsrum. Jag tittar upp och ser att det lyser från de smala fönster som sitter strax under takfoten. Sådär lagom högt att man inte ens kan se in om man står på en cykel.

Då är det som om blixten slår ner. Det blir alldeles varmt i hela kroppen och mina öron känns som om de är fullproppade med fetvadd. Det var ju så Micke menade! Jag springer som en skållad råtta runt gympasalen igen för att berätta för Micke. Han är inte kvar. Bara en glödande fimp vid gungorna. Men bakom mig hör jag någon som stönar och svär tyst.

– Förfan, Pelle, kom upp. Jag tror att våra utsikter för kvällen kan bli goda, säger Micke och hänger med en arm i hängrännan till gympasalen och den andra i ett tag om stupröret.

fortsättning följer…

6 svar to “Brösten.”

  1. MS Says:

    Lysande, Fredo!
    Mera! Mera!

  2. Ung tant. Says:

    Men åh… skriv mer! Nu!

  3. Langri Says:

    Snyggt berättat, Fredo. Levande och det väcker minnen. Men…nu tycker jag att du tar och skriver klart novellerna i fortsättningen😉 Irriterande ovana detta att låta oss läsare få vänta…:-)

  4. jdawg Says:

    stämmer in i kören fredo. mer tack! du drar med oss enligt konstens alla regler, omöjligt att sluta läsa.

  5. ms Says:

    Rodnaden passar kanske till skägget? Vad vet jag..?🙂

    Hur som helst.. du rockar me dina texter…
    Fan, det är ju så jag känner lukten av en 70 kubiks Zündapp med snuten hängandes bakom!
    Med en sån däringa hårig fäll under arslet… Fladdrandes…

    Keep up, Fredrik!
    /Mz

    (Läser gärna mer av dig.. läs: förväntar mig mer)

  6. Fredo Says:

    Åfyfan. Nu är det bäst att jag sätter igång och skriver resten. ; ) Skoja bara. Den ligger ju klar här i min skrivbordslåda. NOT!
    Langri: Jag vet. Det är som ett avbrutet samlag, men vafan, jag har väl inte kondis nog att köra klart. Du måste ge mig lite tiiiiiiiiid. : )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: