Brösten – del 2.

Jag håller händerna i hängrännan medan benen flaxar för att kunna få fäste mot den gula eternitväggen. Micke har redan kommit upp på taket och frågar om jag behöver hjälp.

– Nä… jag klarar mig, säger jag och svingar upp ett ben på taket. Jag drar mig närmare rännan och rullar upp i säkerhet. Jag ligger på rygg ett tag och hämtar andan. Trots att jag är vältränad flåsar jag som en blåsbälg. Men det är antagligen bara upphetsningen. Frosten glittrar i tjärpappen och är en spegel vari stjärnorna blinkar åt mig. Som om de vill ge mig sitt stöd.

Vi smyger fram över nocken och ner mot den andra sidan. Bara ett par meter kvar till Paradiset. En doft av tvål smeker min näsa och vi hör duschar och skratt nerifrån. Vi lägger oss på mage och ålar fram den sista biten till hängrännan, där vi stannar upp och ser på varandra. Micke ler, fast inte det coola leendet utan ett mer smärtsamt och uppriktigt.

Vi hasar oss försiktigt över kanten så att vi kan se in genom de smala fönster som skiljer oss från oskyldig lycka. Jag kan inte sluta fnissa åt ironin i det hela. Mina första nakna bröst kommer att vara upp och ner. Som om det skulle spela någon roll.

Mitt i det ångande duschrummet står de tre sirenerna Bettan, Lena och Carina och det låter som om de sjunger. Och det är en sång jag aldrig någonsin hört förut. Den är drömsk på något sätt och Micke och jag blir som förstenade. Vi vill, men kan inte röra oss där vi ligger sida vid sida. Jag känner mig lite yr och sången blir allt högre.

”Ååååååååå, kom du sjöfarare,  följ mig in i evighet. En färd mot lyckans land. Så kom ta min hand…”

Så plötsligt. En smäll. Ett skrik.

– Vad i helvete håller ni på med, vrålar en röst och jag och Micke vaknar till som ur en dröm.

Det är Bettan som står med en vit frottéhandduk om sig på trappan utanför omklädningsrummet. Hon är röd i ansiktet och ett ångmoln omger henne. Vi flyger upp på fötter och springer över taket till baksidan där vi, utan att tänka oss för och höga på adrenalin, hoppar från taket och ner på gräsmattan vid lekplatsen. Som fallskärmshoppare som landar efter att ha fått spinn slår vi i det frosthårda gräset. Jag känner att något går fel och det blir varmt kring vristen.

Någon kommer gående från andra sidan och vi hoppar upp på våra cyklar. Jag känner smärtan suga tag i foten som en Spansk stövel men nu gäller det bara att fly. Micke är redan ute på vägen och jag ska just passera Gunnebostängslet när jag vänder mig om. Bettan, som har klätt på sig, fortsätter skrika efter oss. Men när hon tystnar tror jag mig ändå kunna se ett litet leende på hennes läppar.

Jag rullar ut på vägen och säkerheten. Foten gör inte ont längre.

– Yiiii-haaaa! ropar Micke.

Vi cyklar mot centrum och för en stund känner jag mig lite mer mogen, lite äldre. Det är en läskig känsla, men som snart försvinner tillsammans med ljuset från gympasalen.

Nästa berättelse en annan gång: Målet.

4 svar to “Brösten – del 2.”

  1. Mia Says:

    🙂
    Jag tror inte att man förstår, när man är tjej, att man kan ha en sån stark effekt. Inte egentligen.

  2. MS Says:

    Klockrent! *applåder*

  3. Fredo Says:

    Historien är baserad på verkligheten. Det brukar vara lättare att berätta då. Och mer ligger i pajpen. Lite fotboll på gång till nästa berättelse. Och så mer fylla och sånt efter det. Det brukar de flesta känna igen sig i.

    Så får vi se hur länge jag behöver knacka på platt tangentbord. : )

  4. jdawg Says:

    men jag förstår precis fredo:-) att den är baserad på verkligheten känns verkligen, jag tycker som oftast att det kunde varit hämtat ur min egen uppväxt. ser fram emot målet då:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: