En vanlig dag på landet.

Efter att ha skruvat ihop en barnarbetartillverkad kaninbur i garaget och samtidigt lärt min 3-årige son svenska och utländska svordomar, var det dags för ännu ett besök på kommunens återvinningsstation. Eller, Helvetet på jorden.

Det blir inte ofta, men en gång om året har man hunnit samla på sig så mycket saker att en del av dem helt enkelt måste förvandlas till sopor, vilket jag också har skrivit om tidigare, men inte riktigt klarat ut. Det är också något som går stick i stäv med mitt miljötänkande, men vid närmare eftertanke är jag lika felfri som genomsnittsmänniskan och slipper således sorteras under skylten ”miljöskurkar & batterier”.

Det hade hunnit bli en brokig hög bestående av en gammal tv, några sneda armaturer, en jävla massa planteringskrukor av plast, en hink rödfärg samt 5 påsar med oidentifierbara leksaker. Och nä, jag har fortfarande inte utrustat bilen med dragkrok, eller skaffat en släpkärra. ”Hmm, undrar om grannen ska iväg med sin kärra. Det såg ut som om han packade den full med skräp igår” tänkte jag.

Jodå, mycket riktigt, han var på g och jag skulle få slänga i mitt skräp också, sa han. Men när det började dra ihop sig till dagen D, dvs innan kl. 14 på lördagen ringde jag igen och frågade om han fortfarande var på g. ”Nä, jag hinner inte nu, men kör du” sa han.

”Fair enough” tänkte jag. Jag skulle ju trots allt få låna kärran. Då kunde jag ju även slänga deras skräp. Det hade börjat regna och det blåste en frisk västan. Jag hade just ätit lunch och var redo för en timmes kroppsarbete. Under den 10 minuters resan till stationen kände jag dock att magen började klaga. Lunchen bestod av en harmlös och god tomatsoppa med feta, och som side order, olivoljepenslad ciabatta. Inget konstigt med det. Trodde jag.

Jag kommer fram och regnet öser nu ner. Jag hade hoppats att vädret skulle begränsa antalet bilar på tippen men det var tydligen fler som tänkte som jag. Jag stannar till vid däckhögen och ska dumpa grannens däck på fälg då jag känner att magen håller på att vändas ut och in. Frossan slår till som en fjällstorm och jag måste knipa som Lanefelt för att inte färga om mina blåjeans till mer nazisympatiska.

Shit, jag måste till en toalett, tänker jag. Jag går bakom containern med glaskross och ser ett litet skjul som det står Expedition på. Fan, det är för litet. Att låna den toan skulle bli lika diskret som att skita i en skokartong på motorvägen. Bäst att knipa lite till. Och hoppas att inte Återvinningskungen dyker upp.

Jag hade just hävt en halvtom hink med rödfärg i den redan fulla containern när han slår till.

”Det går också bra att kasta i den som inte är full” sa Återvinningskungen, där han stod på toppen av Plast&Trä-containern iklädd en för stor orange regnjacka och med ett snett flin i mungipan.

”Jaha, men jag trodde inte att den andra var samma” sa jag och insåg inte min grammatiska dikeskörning.

”Inte samma, men likadan” rättade Skräpkungen mig skrikande genom det strilande regnet och jag kände ännu en våg av uppdämd diarré löpa ikapp med adrenalinet som fyllde mina ådror. Jag kastade en snabb blick i det krossade spegelglaset på marken och kunde skönja en grön ton i mitt illa grinande ansikte.

Ett ord till från den jäveln och jag begraver ett snedslitet Hakkapeliitta i pannbenet på honom, hann jag tänka innan han vände sig om och ertappade någon som gömt byggavfall bland kompost. Ett straff som i sig är värre än att konfronteras med Den Onde själv. Eller Återvinningskungen.

Det är episoder som dessa som får en att känna sig vid liv. Inte bara saker som att bli väckt av en neurotisk näktergal kl. 03:34 eller att tvingas avlägsna en livs levande flugsnappare från vardagsrummet kl. 03:47. Det är på landet man ska bo. Och det är där ur jag kommer att ösa till kommande berättelser, även om de må ta små resor tillbaka i tiden och hämta inspiration från ungdomen. Den är ju ändå unik – sorry, Återvinningskungen.

Annonser

3 svar to “En vanlig dag på landet.”

  1. SixesAndSevens Says:

    Hann du till toan??

  2. Frun Says:

    SixesAndSevens,
    Jorå, min make flög in genom ytterdörren och hade bara ett mål i sikte, tur att ungarna var ute och katterna låg och sov…, annars hade risken varit att bli ihjältrampad eller nått…

  3. johnny Says:

    fredo, jag älskar när du berättar på det här sättet! ser fram mot mer av det. grymt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: