Fiendens fiende.

Jag känner mig som kungen i sagornas värld när jag kikar ut genom köksfönstret mot baksidan av vårt hus. Där ute i nordanvinden står de och väntar på mig. Och de är redo. Redo för krig. De är fler i år. Många fler. Ska jag orka med dem på egen hand eller måste jag kalla in grannen? Nä, jag håller honom utanför. Det här är självförvållat och det är bara jag som kan göra något åt det.

Jag fyller på min kaffekopp och tar en lite för stor klunk. Jag bränner mig nästan. Telefonen ringer.

”Svarar du, jag måste ut” säger jag och tar på mig hårdhandskarna.

Jag står i tvättstugan och har precis knytit skorna när jag tittar ut genom fönstret till framsidan. Jag stelnar till. Jag är omringad. Min ärkefiende har anlänt. En fiende jag aldrig har lyckats besegra, bara skrämt på flykten. Jag vet att jag är starkare och att jag skrämmer honom. Ändå är det han som vinner – varje gång.

Jag är klar. Jag kramar verktyget med den kluvna järnspetsen i handen och öppnar dörren. Jag visste det. Min fiende på framsidan tar till flykten. Den fege fan. Men han har redan hunnit skada mig, om än bara mentalt. Det nyplanterade arrangemanget är halvt uppätet och rabatten är uppkrafsad av hans klövar. Varför kan han inte äta gräs och grenar som andra djur? Det finns ju för fan en hel skog utanför vår tomt. Men finns det godis äter man ju inte grönsaker. Det borde jag lärt mig av barnen.

Jag ser honom stanna upp ett par hundra meter bort. Han vänder sig om och ser på mig och tänker säkert att han aldrig har mött en mer underlägsen varelse. Han tänker säkert också: ”Hur kan det vara så lätt att alltid vinna mot någon som härskar över vår jord. Hmm, skit i det. Nu hoppar jag in i skogen och förökar mig lite. Tills solen går ner, eller nåt.”

Jag går runt hörnet och närmar mig baksidan. Solen har brutit genom stackmolnen och vinden börjat avta. Gräsmattan är full av dem, där de står och stirrar på mig med sina gula ögon. De är tusentals. Man kan se var de kommit ifrån och det är också en anledning till att jag inte tar hjälp av grannen. Där växer de i miljontal. Om ett par år är de lika många hos mig. Om jag inte tar striden. Om jag inte utplånar dem en gång för alla.

Jag går ner på knä och kastar en blick uppåt, som en symbolisk gest för att hämta kraft. Men också för att be om förlåtelse i förväg. Där står jag nu, redo att gå mitt korståg genom trädgården. En luftens späckhuggare, den svartvita flugsnapparen, jagar bort en stackars blåmes och på avstånd hörs gökens eko. Solen börjar gassa på mitt oskyddade huvud och magkänslan säger mig att det kommer att bli en helvetes fight.

Jag har lyckats terminera ett sextiotal maskrosor när det börjar göra ont i ryggslutet. Jag ändrar ställning men då är det mina knän som tar stryk. En tistel sticker genom mina tunna skyddshandskar och jag ger ifrån mig ett kvidande ”ajsomfan!” Huvudet bultar av värmen och en liten sten letar sig sakta in i ena skon. Jag tittar upp och jag kan omöjligt se att de har blivit färre. De har rentav blivit fler!

Jag bestämmer mig för att blåsa av anfallet och dra tillbaks artilleriet. Eld upphör. Jag släpar upp min sargade kropp på altanen för att vila och för att kunna blicka ut över de stirrande gula ögonens slagfält. Svetten svider i ögonen och allt blir till en gulgrön röra.

Då.

Ett brak hörs bakom planket vid skogsbrynet och jag håller andan. Jag sitter blick stilla och ser plötsligt min ärkefiende, råbocken, smyga sig fram mot maskrosorna. Och de är helt ovetande. Det kan väl inte vara möjligt. Han måste ju ha tagit sikte på äppleträdet åtminstone. Fast det verkar som om han… ja, tamejfan.

Så händer det som inte ska kunna hända. Inte om man bor på landet och under sommartid omges av myggor, fästingar, tistlar, nässlor, getingar, rådjur och maskrosor. Men nu tar min ena fiende kål på en annan. Utan pardon och som en skördetröska går han fram och tuggar i sig stänglar och blad. Maskrosorna hinner inte ens reagera innan de har halshuggits av den fästingprydde bocken. Och han verkar njuta.

Det gör även jag där jag sitter och masserar ryggslutet och helt enkelt inte kan hålla mig för skratt. Kungen har visserligen mist sin krona, men än är inte undrens tid förbi. Åtminstone inte i sagornas värld.

Ett svar to “Fiendens fiende.”

  1. Linda Says:

    ”Jag lät alla mina maskrosor finnas
    fast jag vet att dom kallas ogräs
    och bör rotas ut

    Men det är så skönt att sitta och minnas
    små solar i gräset
    när sommarn är slut”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: