Falling down.

 flin.jpg

Har du sett filmen ”You’ve got mail” med Tom Hanks och Meg Ryan? Ja, då är du inte bara någon som gillar kärlekskomedier, du har säkert också lagt märke till själva storyn som håller filmen vid liv med Megs lilla bokhandel och Toms stora. Dramaturgin är satt.

I mitt kvarter där jag jobbar har liknande story tagit form, fast med caféer. Det lilla trevliga heter Café Frankfurt och drivs gissningsvis inte med vinstintresse. Däremot lyckas man ypperligt med att skapa en atmosfär som gör att man vill återvända varje dag. Café Frankfurt bjuder på influenser från sydfrankrike och Spanien men även mer karibiska tack vare den sköna musiken.

Man kan få minibaguetter med Manchego (spansk hårdost gjord på fårmjölk) och Serranoskinka (spansk lufttorkad skinka) med tomat och till det, en underbar Latte, eller Cafe con leche (kärt barn har många namn – och prislappar). Man snackar lite skit med killen som har samma frisyr som en själv. Han verkar vara en cykelkille. Det sitter en Peugeotskylt på väggen. En sån där orange/vit/svart från 70-talet. Det hänger en Crescentflagga utanför som talar om att det är öppet. Det ligger broschyrer på disken med specialdesignade cyklar som en vän till honom säljer. Och plötsligt bryter en lukt av svettig trikå genom det böljande molnet av nybakad croissant när någon av stadens alla cykelbud stannar till för en snabb espresso.

Ibland är det tjejen som står bakom disken. Då får man en Cafe con leche med mindre skum. Killen gör en med mindre mjölk och mycket skum där den första kaffesmaken liksom inkapslas. Det är den man vill åt.

Vägg i vägg med Café Frankfurt låg den gamla dagligvarubutiken, som mest såg ut som någons gigantiska vardagsrum med några ställ godis och en mjölkkyl i ena hörnet, men har nu fått stänga. Istället har ett lyxcafé slagit upp portarna. Det heter Mocco och är de rikas café. Det första startades på östermalm och lockade snabbt till sig de lattemissbrukande barnvagnsmorsorna, vilket resulterade i att caféet nödgades sätta upp en liten lapp på dörren med texten: ”Barnvagnar får inte parkeras här”. Tidigt satte man servicenivån.

Mocco är ett designat ställe med platt-tv på väggen, gäster som möjligen är statister från Öfvre, bakverk och mat med nordamerikansk prägel och ett kaffe- och teutbud som kan få den ointresserade att bli missbrukare. Det finns ingen mjölksort de inte har. Kaffet som görs på Arabicabönan har rostats på skandinaviskt vis och kostar naturligtvis mest i hela staden. Så långt, allt väl om man tycker att det är trevligt med opersonliga ställen med goda och dyra mackor. Jag gör det ibland.

Men.

Igår kväll jobbade jag sent och skulle bara ner och hämta upp en varm macka eller sallad och en ”latte to go”. Klockan är 18:35 och de stänger 19:00. För en gång skull hade jag marginalerna på min sida. Trodde jag. Jag kommer fram till disken och ska just beställa då det kommer ut en gänglig kille från köket som snabbt knipsar av min tillgjort trevliga konversation med kotlettfrillskillen bakom kassan. Han säger att jag inte kan beställa något att äta eftersom köket har stängt.

”Men, det är ju öppet till klockan sju” säger jag och känner att luften går ur mig.

”Ja, men de måste faktiskt hinna förbereda också” säger den gänglige och jag anar ett litet flin i mungipan.

Men det är inte flinet utan hela grejen som gör mig förbannad. Vaddå hinna förbereda? Till nästa dag? Fan, när jag var kock i lumpen var det frukost, lunch och middag till 200 man varje dag. Inte fan ”stängde” vi en halvtimme innan för att hinna förbereda!

Har du sett filmen ”Falling down” med Michael Douglas? Ja, då är du inte bara någon som känner igen dig, du är säkert också någon som vet att kunden alltid har rätt. Dramaturgin är satt. Kriget är igång.

Camera…. and action!

Annonser

5 svar to “Falling down.”

  1. Madison Says:

    Fniss…jo jag har sett Falling Down och jag är glad att jag inte var i dina kläder just i den stunden. Jag är snäll och mesig för det allra mesta men det finns INGET som kan få mig så jävla pissed off som människor som står och ska vara serviceinriktade men INTE är det. De har missat hela poängen med sin anställning liksom.

    Väntar med spänning på fortsättning av denna uppföljare. Lite kammokläder på dig så är det klart… ”talking to me, maddafackerr?”…haha

  2. Joshua_Tree Says:

    Jag håller på det lilla stället. Alltid. Små personliga caféer är alltid trevligare än stora opersonliga. I Uppsala fikade jag på ett ställe som drevs av en snubbe som verkade rätt och slätt galen. Halva grejen med att fika där verkade vara att han stod för underhållningen. Sådant kan inte massproduceras.

  3. Langri Says:

    Ja du, det gängliga fleppot låter nästan som en servicens Antikrist. Det här är ju faktiskt en karbonkopia på Falling down-scenen. Kommer på mig själv med att knyta näven i närheten av byxfickan när jag läser. (Hatar, hatar, hatar servicefleppon..) Nu kräver dramaturgin ultravåld. Verbalt ultravåld. / Mvh Alex

  4. Vanja Says:

    Snöpligt. Vissa har uppenbarligen fel yrke.

  5. Björn Says:

    Mäh! Snacka om att jag aldrig någonsin skulle återvända till det haket. Hellre svälter jag ihjäl än ger det där jävla pretto-fiket mina pengar. Det låter som ett ställe som vill vara ”mer” än det är och sådant ger mig bältros!

    Instämmer därför helt med Joshua_Tree, jag håller alltid på det lilla stället. Framför allt om de som i detta fall har både service och stil. Jag betalar hellre några kronor mer för att få något, ursäkta floskeln, genuint. Och det är av den anledning som jag fullkomligt tokhatar sensmoralen i ”You’ve Got Mail”. Den stora draken vann ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: