Fartfyllda kontanter.

vrigstadhemost.jpg

Har just kommit hem från en weekendresa till Malmö där jag i en MQ-butik blev kallad ”stockholmare”. Så här lät det:

”… Ja, vi har ju inte varit här förut. Vi är från Stockholm.”

”Jahaaaa, ni är stockholmare.”(uttalas: Jaaohaooo, neiii ärgh ståckhållmarghe)

Med eftertryck.

Jag är fan ingen stockholmare. Och kommer heller aldrig bli det.

Jag är från småland och kommer alltid att vara från småland. Landskapet som producerat fler entreprenörer och uppfinnare än du kan räkna till. Landskapet som bara består av Karl-Oskar och Kristina-typer, spånskivemöbler och rockfestivaler.

Och hemost.

Jag pratade just med min mor på telefon och hon gav mig bakgrunden till följande historia. Återberättad, om inte i detalj, så i alla fall i en lagom spetsad version.

I Stockholm har vi som bekant vårt kära Stureplan – de själlösas träsk, vars individer vadar i sin egen olycka i jakten på Framgång. En del våldtar. En del misshandlar till döds. Andra sniffar snö och skjuter skarpt. Vissa glider bara runt och dealar. Den som läst Jens Lapidus Snabba Cash har fått den nakna versionen av den oglamourösa undre världen. För den är alltid oglamourös under den nanotunna ytan av fransk manikyr, gåslever och foundation.

Men tro inte att Stockholm är den enda bakgatan för skumraskaffärer. I självaste småland, mitt i den blåsiga tallskogen – där mobiltelefonsamtal aldrig når fram – utspelar sig dealer som skulle få vilken förortsgangster som helst att se Eurotecken.

På mina föräldrars julbord är det en sak som bara måste finnas. Annars kan det lika gärna vara. Jag pratar inte om skinka, inte sill, inte dopp i grytan och inte heller grisfötter. Utan hemost. En liten rund rackare som görs för hand på ett fåtal ställen runtom i Sverige, men kanske mest i småland. Och i år var det lite kris då det visade sig att de inte hade fått tag i någon.

Vad gör då min förslagne mor om inte sätter ut en annons i lokaltidningen. ”Hemost köpes”. Typ. Det går några dagar och hon har mer eller mindre tappat hoppet om att få fira en riktig jul. Eller, rättare sagt, farsan. Då ringer telefonen.

”Hej, ja så din annons, eller rättere sagt, grannen sån och kom in och sa att du ville ha é ost.”

”Ja, sa min mor. Det vill jag verkligen. Har du hemost?”

”Jaadå. Mjölkbilen kunne inte ta all mjölk här senest, så nu får de allt bli yste å.”

Räddningen. En tantalunta från skogen någonstans satt på några ostar och julen såg ut att bli av även i år. En hemost är på gatan värd någonstans mellan 400 och 500 kronor kilot. Min mor fick en hel ost för 170 kronor. Ett fynd, för vem som helst. Ett jävla kap för en smålänning.

Det går en dag. Så ringer telefonen. En herre från södra småland presenterar sig med mössan i hand och undrar om inte mor möjligtvis har en hemost över. Han hade sett hennes annons och tänkte att hon vid det här laget satt på minst två stycken, eftersom han själv är smålänning och vet att man alltid köper hem så det finns.

Mor var tvungen att göra herren besviken men lovade att kolla upp saken. Sagt och gjort. Mor ringde åter kvinnan från skogen någonstans och undrade om hon hade fler till salu. Det hade hon. Mor ringde sedan upp herren och meddelade att en hemost nu var fixad även till honom.

Leveransen av hemostarna kommer att ske via en lastbil, från skogen någonstans, som stannar till vid stora vägen där affären kan fullföljas. Sen kommer ett kort möte med herren från södra småland att ske. Hemosten kommer antagligen ligga insvept i sedvanlig kökshandduk och tidningspapper, som ett nyfött barn, och under andakt byta ägare på Konsumparkeringen i staden senare i veckan.

Alla har vi våra laster. Och oavsett vad, är det viktigt att sköta affärerna snyggt och prydligt. Det är först då man kan prata om snabba cash, eller som det då blir på småländska – fartfyllda kontanter.

Annonser

4 svar to “Fartfyllda kontanter.”

  1. Lotta Says:

    Haha! Fantastiskt!

  2. johnny Says:

    Underbar historia. Nu blè man riktigt uppåt här. Tack Fredo, du strålar som ett tomtebloss.

  3. Madison Says:

    Hmm…brorsans fru brukar fixa hemost till julbordet och jag har aldrig riktigt givit osten den uppmärksamhet den kanske förtjänar. Ska göra det i år och samtidigt tänka på den här historien!

  4. Fredo Says:

    Madison: Detsamma gäller mig. Men i år tänkte jag prova på det. Vem vet, man kanske blir en addict.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: