Iskallt uppdrag.

Tilde de Paula skriver i DN att Luciafirande på dagis är en svettig händelse.

Då har hon inte varit på skridskodisco.

Med två barn som hunnit bli knappt fyra och sju har det vuxit till sig ett pansar på den del av hjärnan som styr mina känslor. Och med det menar jag inte att jag gått och blivit en känslokall jävel. Tvärtom. Det är allt oftare jag råkar ”få något i ögat”. Och så var det inte förut.

Nä, det pansar som hermetiskt omsluter de känslor som skulle få en barnlös att krypa ur skinnet vid åsynen av en 3-åring i lerig bävernylonoverall, ålandes runt som en skadeskjuten säl på ICA’s golv, är det jag talar om. Men så har Tilde heller inte gjort lumpen. Det är där som pansarfröet sås. Hur då, kanske du frågar dig. Well, försök äta frukost i minus 30 grader i totalt jävla mörker, samtidigt som ett 20-mannatält ska rivas, flyttas en meter och sedan resas igen. Utan att börja lipa. Tänkte väl det.

Men efter fem veckors istid kan jag konstatera att skridskodisco inte alls är så jävligt som det låter. Åtminstone inte för de som kan se sig själva göra entré till en gigantisk igloo fylld av dvärgar till kamikazepiloter med sylvassa skenor på fötterna och stålgaller för ansiktet. Som miniatyrer av Hannibal Lecter på speedball.

Ishallar har en speciell lukt. Det är inte mer med det. Lite samma lukt som när du fick näsan intryckt i den gråa mattan på gympan i lågstadiet, när den fete killen i klassen tyckte att ditt nylle skulle passa bra som stol. Lukten av kamp. Lukten av ångest. Lukten av svett. Människan har upp till 5 miljoner svettkörtlar, så det är inte precis något vi kan fly ifrån.

Det är det första som slår dig på käften. Men det är bara att dra några djupa andetag och låtsas att du är Peter Forsberg. Sen tittar du in i ett av omklädningsrummen om det finns någon ledig plats att byta om på. Där inne myllrar det av febriga youngsters vars trunkar ligger utspridda på golvet. Som gapande mördarmusslor. De ser ut som nykläckta aliens och har bara ett instinktivt mål – ut på isen och slåss. För det har de sett på sporten i tv att man ska göra. Kanske något för Wikegård att ta upp på Hockeykväll.

Mitt i kaoset står några föräldrar med tomma blickar och händerna fulla av diverse skydd. Men bara mot sådant som kan skada kroppen. Mot själen finns inga. De upprepar allt de säger som repiga cd’s i en klädbutik och avkommorna verkar höra men inte vilja förstå.

När man väl har tagit sig igenom detta och står redo att gå ut på isen, vad händer då? Vaaad händer då?

Jo, det visar sig att man är en timme sen och att det nu har blivit dags att spola om isen. Rinken måste alltså tömmas och 200 kamikazepiloter, förblindade av sina svettiga mössor, måste kliva av. Åt vårt håll. En tsunami av skridskor och galler väller emot oss och jag kan inget annat göra än stå still och klamra mig fast. I mina barn.

Annonser

Ett svar to “Iskallt uppdrag.”

  1. Madison Says:

    Fniss…du är bäst!

    Jag har inga barn. Jag har inte gjort lumpen heller. Kanske förklarar saken…?
    Känner ändå igen mig efter att få ynnesten(!) att ta hand om brorsans ungar ibland. Jag har inget pansar på hjärnan…lite frigolit på sin höjd och jag klarar i ärlighetens namn bara av en dag med tre illbattingar. Sen blir det soffläge och återhämtning.

    Är det försent att göra lumpen tro…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: