Livsnjutare och gourmander.

Eller, hur Eddie Oliva, Bo Hagström och ett gotländskt gödsvin korsade min väg.

Det är snart jul igen och du har säkert hunnit äta lite mer än vad du egentligen behöver. Jag sitter själv med ett förnöjt Arne Weise-flin på läpparna och minns gårdagens julbord ombord på S/S Stockholm. Jag känner mig lite tjock fastän jag kanske upplevs som lång och spenslig. Men skönhet kommer som bekant inifrån och det verkar även gälla fetma.

Vad är det egentligen för mening med att lägga ut och ta en tretimmars sväng inomskärs och äta julbord när man ändå inte ser var man är? En typisk Seinfeldfundering må hända, men icke för ty. Trevligt och gott var det i alla fall och som vanligt fanns de flesta människotyper representerade ombord. Och ett och annat svin.

För underhållningen stod Eddie Oliva. Amalfikustens exilitalienare som sedan 1973 har smörjt Sverige i olivolja och tårdrypande smörsång. På sin karriärs höjd sjöng han för såväl kungahuset som Pavarotti himself. Förra året kuskade han runt på Casino Cosmopol. I år alltså på en kustångare som Generalpoststyrelsen lät bygga för trafik mellan Kalmar och Färjestaden på Öland 1931. Glamouren avtar. Och även hans popularitet eftersom hans målgrupp, det stora köttberget, får allt svårare att höra vad han sjunger.

Men inte vi. Jag ska erkänna att jag inte kunde relatera till någon hit han haft på Svensktoppen men blev snart påmind. Efter tallrik nummer fyra (vi blev lovade sju) svepte han in i lokalen tillsammans med sina kompmusiker och rev av lite julstämning. Så där Dean Martin-charmigt. Och rutinerat. Jag förstår om de mogna kvinnorna får tillbaka lusten. Men även vi gick igång, om än mer musikaliskt än sexuellt, och stämde in i Bella Notte så ris a la Maltan surnade.

Vips, så var han borta och det var dags att fortsätta äta. Jag står och plockar åt mig lite kallskuret då jag känner och hör ett flåsande bakom ryggen. Jag vänder mig om och där står han – julgrisen. En 50 plussare som påminner lite om John Wayne Gacy. Googla gärna det, men var beredd. Med aladåbsladdrigt gotländskt uttal förkunnar han att han är lite besviken på att de redan har hunnit plocka bort laxen.

”Man vaor jo loved sjeu tallriker, men jao har jo inta honne tao lax än” bräkte galten ur sig och flackade med simmig blick mot oss. Det bruna grishuvudet på bordet verkade för en sekund vakna till liv och tänkte: ”För fan, du har väl hunnit med fjorton tallrikar vid det här laget. Och stå still, det blir ju slagsida”.

Klockan är nu lite efter 20:30 och Bo Hagströms Solens mat har precis slutat. Mitt absoluta favoritprogram, tätt följt av Kobra. Bo är en skön morfarskaraktär som äter sig genom det glömda Italien. Men han går inte fram som ett gotländskt gödsvin. Nä, han liksom trippar fram mellan de små köken med de bastanta kvinnorna och mumsar och smakar och doftar. Han är mer som ett sofistikerat tryffelsvin.

”Belissimo”, ”Mama Mia” och ”Madonna” är återkommande uttryck. Musiken tillsammans med bilderna som strålar av kompromisslös passion för maten vårdar Italiens varumärke bättre än någonsin. Och jag tror jag är kär. I livet, i maten och i julen.

En arbetsdag kvar. Sen, lugn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: