Fuck off. I’m full.

creosote1.gif

Och så en repris till. Men jag fann ingen mening i att uppfinna hjulet på nytt. Rap.

Julbord. För andra gången på en vecka. Det första var asiatiskt och tog nästan mitt liv. Eller rättare sagt, den pinfärska tonfisken höll på att göra det. Den var himmelsk. Men fan ta den som doppar fisken i fel sås. NO SUSHI FOR YOU!

Idag, det svenska, med gravlax som enda likhet med det asiatiska. Nej, det är faktiskt en sak som till man hittar på alla julbord – den genomsnittlige julbordsbesökaren. Och nu snackar vi primitiva krafter i rörelse.

Vi hade inte ätit sedan lunch och hade bokat bord till 18:30. Jakten på den försvunna julstämningen kunde fortsätta. Jag och min fru satt tysta i bilen. Hungern var större än lusten att prata om hur mörkt det var ute för hundraelfte gången.

Med den asiatiska buffén i ryggen, eller i magen, kändes det som om kvällens julbord kunde bli riktigt lyckat. Förra året blev jag mätt redan efter första silltallriken. Något jag bara trodde hände fjärilar. Det var lagom med folk och krögaren hälsade oss välkomna i entrén. Precis som i en film. Men snart skulle den brittiska romantiska komedin förvandlas till ett Tolkienepos.

Vi närmar oss bordet med den kalla maten. Västerbottensost, 5 meter med olika sillar, rökt lax, Waldorfsallad, pickles, viltchorizo och så sist vid kanten av bordet, nästan på väg att välta ner på golvet, grisfötterna. De finns alltid med. Som en påminnelse om hur det var förr. Och som en spark i arslet på alla som tycker att god mat också ska se god ut. Inte som en överkörd poltergeist. Härligheterna dignar framför oss och den inledande Dry martinin har ställt magen i givakt.

Då.

Då hörs buller från övervåningen på värdshuset. Stolar skjuts ut och ett grosshandlarskratt kväver Adolfsson & Falks Mer jul från högtalarna. Oväsendet tilltar och när jag vänder blicken snett upp till vänster ser jag dem. De väller ner i trappan från alla håll och deras simmiga ögon är låsta på den kalla maten. Men eftersom jag står först i kön behöver jag ju inte vara orolig. Eller?

Två kvinnor, som inte hör till den undernärda delen av befolkningen, bufflar omkring runt benen på oss som om de aldrig hade sett en kö förut. De går förbi oss och tittar storögt på sillen, går tillbaka och säger att de redan har fått sill. Som två kommandoror i fattighuset.

– Vi har ju redan fått sill, Stina. Vi behöver ju inte stå i den här kön. Vi har ju fått sill. Vi kan väl gå förbi och gå direkt på laxen, säger den ena kommandoran till den andra.

Så fan ni kan, tänker jag och flackar med blicken efter ett vapen att mota dem med. En picklesgaffel och en pincett är det enda jag ser men de gör säkert mer nytta än skada. De är Orcher. Och sådana måste stoppas innan de tar över helt och hållet. Plötsligt hörs grosshandlarskrattet igen, precis bakom min rygg. Det är Sauron som just kommit ner.

– Men, vi har ju redan fått sill. Eller hur, Stina? säger han och stövlar med krökt rygg fram till den rökta laxen.

Jag plockar på den femte biten Västerbottensost i ren förvirring och fortsätter långsamt mot sillen. Utan vapen och utan tålamod. Adrenalinet pumpar i mig och det nymålade galthuvudet på väggen flinar åt mig. Orcherna trycker på och drar dåliga vitsar. Sauron skrockar och sjunger: ”Ål av mig, vill du ha ål av mig”. Han vänder sig mot sina anställda som skrattar för att inte få sparken. Fler Orcher kommer ner för trappan och en annalkande servitör säger högt:

– Eftersom ni redan har fått sill uppe hos er, kan ni gå direkt på laxen.

Där får Orcherna sitt visum och jag förintas i ett slag. Eller åtminstone oskadliggörs, vilket är steget innan. De väller nu in i det smala rummet som redan innan var ett logistiskt skämt. Bara Pizza Hut på Klarabergsgatan är sämre planerat.

Men till slut får jag äntligen börja äta och Orcherna förvandlas till vanliga människor. Och Sauron ser ju riktigt trevlig ut. Jag går några gånger till och avslutar det hela med en tallrik chokladmousse och en skål fruktsallad. Och så den obligatoriska espresson. Magen står i sju socknar och det är egentligen helt sjukt att man kan äta på det här viset. Vi betalar och lägger den retliga garderobsavgiften på notan. Den är som ett gruskorn i lackskorna. Vad är det för mening med att ta 10 kronor för en jacka när man lägger över tusen spänn på mat och dryck?

Jakten på den försvunna julstämningen är nästan slut för den här gången. Jag och min fru sitter tysta i bilen på väg hem. Mättnaden är större än lusten att prata om hur mörkt det är ute för hundratolfte gången. Och hur kallt det tydligen har blivit. Ska vintern våga komma ändå?

Annonser

2 svar to “Fuck off. I’m full.”

  1. ML Says:

    Jag har sparkat lite liv i mitt internetlik… cdskåpet om möjligt är det bara dödsryckningar vi får se. Men du är välkommen dit med kommentarer, det ekar tomt i kommentarsfälten.

  2. ML Says:

    Gott Nytt år förresten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: