Livet som det är.

Under tiden jag funderar ut sju sanningar om mig själv, sju lite mer djuplodande än de jag presenterar i 100-listan, tänkte jag berätta om Conny.

Jag äter frukost framför datorn. Två mackor med ost och ett glas apelsinjos. Inte för att det är gott men för att det går snabbt. Jag läser nyheterna. Från övervåningen ekar barnprogrammet med marsvinet, ankan och sköldpaddan som käckt sjunger: ”Vad funkar bäst? Teamwork!”

Jag scrollar. Zlatan har gjort mål igen. Översvämning i England. Nutidstestet. Ett reportage om två människor som ändrade sina liv. Två hårt arbetande personer som drog i handbromsen och ställde sig frågan: ”Vill jag fortsätta med det här?” IT-bubblan växte som från ett Hubba Bubba och många pantsatte sina familjer och sin hälsa. Framgång föder framgång men ger en skygglappar. Som Ego boy på upploppet en solig dag på 70-talet.

Nu är den ene bagare och den andre stresskonsult. Med kontroll över sin egen tid och sina egna liv. Som pånyttfödda missionärer i mänsklighetens tjänst. Att byta liv är som att fara fram i sin Ferrari Modena med blicken fäst mot horisonten. En liten men skarp prick. På sidorna – ett flimmer av nuet som snabbt blir till då. Men så. En bergvägg skymmer pricken och innan du har hunnit blinka är du död.

Conny går upp klockan 05.45. Han dricker sitt kaffe ur den vita koppen och röker en cigg. På radion – rocklåtar från förr och komprimerade reklamjinglar som trängs med gnisslet från tunnelbanetåget som susar in på Högdalens station och blir till en fondvägg i Connys dagdröm. Han läser om två lirare som knegat arslet av sig i den där IT-boomen. Och nu har de tydligen cashat in och kan göra vafan de vill resten av sina liv. Jaha, en av dem har visst blivit bagare. Kul för henne. Och den andre. Stresskonsult. Jo, jag tackar jag. Vem fan är inte stresskonsult? Ett tyst skratt väller upp ur honom men går snabbt över i en serie rossliga hostningar. Dags att ge sig ut och sanera klotter. Ungjävlar. Fattar de inte vad det kostar samhället?

Dagen går. Solen kikar försiktigt över horisonten men bestämmer sig för att somna om. Inte dags att komma upp på riktigt än. Jag lämnar kontoret och småspringer till bussen som tar mig till tunnelbanan. Jag andas ut. Lämnar dagens tankar och idéer bakom mig. Glider västerut. Förbi en skola. Över den nyrenoverade Tranebergsbron. Länken mellan city och förort. En koloss som bär vägen till framgång på sina axlar.

Jag tittar ner mot båtarna som fått ligga kvar och guppa. Kanske kommer de att klara vintern. Isen brukar inte få fäste alldeles intill bron. Ett gäng busiga kajor ritar streck mot den orange himlen. Har strax kommit över bron när jag tittar ner under dess fäste. Där brukade uteliggarna hålla till. I skydd mot väder och vind. I famnen på hopp och förtvivlan. Nu är de bortbyggda. Problemet är löst.

Ett rökmoln växer från en av pelarna. En självlysande väst på en man som avlägsnar klotter. Metodiskt med robotlika rörelser. Vänster till höger. Höger till vänster. Rökmolnet av vatten lägger sig och jag hinner se mannens ansikte innan det suddas ut av mörkret.

Han ler.

Annonser

Ett svar to “Livet som det är.”

  1. Madison Says:

    Mmm…jävligt bra mannen! Jag gillar det här. Mycket!
    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: