Dödsviktigt meddelande.

Jag har knutit min hand i fickan alldeles för länge. Men nu är det dags att säga ifrån. Det räcker. Lägg ner. Det är inte kul längre, eller coolt, om ni nu tror att det någonsin har varit det. Jag talar såklart om den huvudlösa stölden av den mest tidlösa, oefterhärmliga och starkaste symbolen av dem alla, knappt skuggad av korset.

Jag tänker inte fördjupa mig i någon vetenskaplig undersökning om var den dök upp första gången. Men utan att inneha vare sig doktorsgrad eller annan akademisk yada-yadatitel är min gissning att det var ungefär samtidigt som vi tog steget från amöbor och ryggradslösa kräk i en dypöl i inre det-som-numera-heter-Afrika, till att bli just de tvåbenta smarthuvuden som idag styr och ställer över både levande och döda.

Den dyker upp i alla kulturer och har lite olika innebörd, men grundar sig oftast såklart i döden, men även i meningen med livet. Och eftersom jag är minst lika fascinerad av döden och meningen med livet som av människan, är dödskallen den symbol som betyder mest för mig. Om jag någon gång skulle få för mig att tatuera mig skulle a flaming skull vara det naturliga motivet. Inga jävla delfiner på ankeln, inga freakin’ tribalkrusiduller i svanken och inte heller något kinesiskt tecken som tydligen betyder ”jag är en idiot”.

Hårdrocken anammade symbolen någon gång på 70-talet och det var inte ovanligt att korset och dödskallen slogs om att få sitta på tronen som den mest laddade symbolen för vilsna tonårssjälar. Det har druckits blod ur den, folk har haft den som prydnad, eller rättare sagt, som ett bevis på att grannstammen, så att säga, gick över gränsen.

Den vandrande vålnaden bär den och delar ut den till stygga gubbar. Stygga gubbar i en motorcykelklubb har en variant med vingar. Pol Pot tyckte att det var trevligt att stapla två miljoner av dem på hög, The Predator samlade på dem tillsammans med ryggraden han ryckte ut dem med. Och så där kan man hålla på och räkna upp och skrämmas.

Tills nu.

På väg hem från jobbet idag. Går av på perrongen med Guns n roses November rain i Koss-lurarna. Folk i svarta vinterjackor väller fram som kall olja på väg till sina bussar. Då. Där, mitt i oljan skimrar och lyser det om en mamma och hennes barnvagn. Och det är något som är dödligt fel. Över hela vagnen ligger en rosafluffig och gosig filt, en sån där man vill att ens söta barn ska vara omgiven av. Men istället för fjärilar, hjärtan, bilar, nallebjörnar eller moln har den svarta dödskallar som mönster. Flinande, fula skallar. På rosa fluff.

Det är då jag känner att 2000-talet kanske inte kommer att bli det goda tusentalet man pratar om. Ondskan är nämligen lös på riktigt i filtar, nappar, kläder, knappar, muggar och våtservetter. Och för mig är symboliken tydlig. Slutet är nära.

Ett svar to “Dödsviktigt meddelande.”

  1. mymlan Says:

    Well. Ok.
    Jag har ett kinesiskt tecken som ska betyda namnet på mitt ex. Och ja – därifrån till ”jag är en idiot” är steget kanske inte så långt.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: