Skicka vidare.

Rubriken handlar inte om bloggvärldens ”skicka-vidare-listor”. Inte heller om projektlistan på måndagsmötet runt frukostbordet. Den handlar om vanlig mänsklighet. Sånt där man stöter på ibland och som påminner en om att livet ändå kanske har en mening.

Biljäveln fick för sig att inte starta den där måndagsmorgonen för en vecka sedan. Men bara en gång. Och visst är det konstigt vad man glömmer fort. För måndagar kommer ju tillbaka. Idag var det min frus tur och hon är inte utrustad med samma harnesk av tålamod som jag. Jag skulle nog kunna skapa fred i mellanöstern. Om det inte vore för hämtning och lämning i skolan.

Jag är på jobbet när jag får telefonsamtalet jag redan på förhand vet vad det ska handla om.

”Biljäveln startar inte! Vet grannen hur man gör?” fräser min fru sammanbitet.

”Ja, det vet han. Du, jag…”

* samtalet avslutat *

Jag försöker genomföra dagens jobb utan att tänka på att bilen kanske inte startar på kvällen när jag ska hem. Det går bra. Men på bussen till infartsparkeringen växer en klump i magen. Tänk om jag får stå i mörkret och vänta på att någon ska hjälpa mig. Nåja, någon är säkert på ICA alldeles intill, så helt kört är det ju inte.

Bussen svänger in och stannar. Jag och en kvinna går av. Jag känner igen henne. Kanske är hon mamma till ett barn i min dotters klass eller skola. Kanske har jag till och med pratat med henne på en städdag på skolan. Kanske skrattade vi åt barnen när de kissade på sig av skräck på skolans Halloweenkväll förra året. Jag kan inte riktigt placera henne.

”Har den här bussen alltid gått den här tiden?” frågar hon.

”Eehh, jag vet inte. Jag tar bara en buss. Skiter i vad det är för nummer” säger jag och försöker låta oberoende. Mest för att dölja mitt analkande dilemma. Jag inser nu att hon är min räddande ängel. Först lite kallprat, sen action. Gud, vad hon babblar om den där jävla bussen. Släpp det. Lägg ner. Du är ju framme.

”Du, är det okej om du väntar tills jag vet om bilen startar? frågar jag och ser ut som en ledsen hund.”

”Visst” säger hon och jag kan ana ett litet leende.

Vad var det för något? Är det en fälla? Är hon utsänd av Den Ironiske? Håller jag på att bli galen?

Jag startar. Inte. Det där klickljudet igen och ett skratt som ekar i mitt huvud. Skrattet från den okontrollerade Fredo som står på biltaket med en slägga över huvudet, beredd att mosa, hugga och demolera. Poff, så försvinner han och allt blir knäpptyst.

”Men vad bra, då får jag ju chansen att hjälpa någon annan. Jag som fick hjälp i förra veckan” säger kvinnan och trevar efter spaken till motorhuven. Hennes bil står rakt framför min och det är nästan för bra för att vara sant. För ungefär ett år sedan hjälpte jag en person att hitta sina nycklar i stormen som då förseglade parkeringsplatsen och dess bilar i is och snö. Nu skulle jag få tillbaka.

Jag kopplar kablarna, startar, kopplar ifrån och tackar för hjälpen. Kvinnan åker iväg och jag sitter kvar i bilen en stund och funderar. På en sjaskig infartsparkering på en ö i Mälaren får jag åter igen bekräftat att meningen med livet också kan vara att skicka vidare goda gärningar.

Och med detta vill jag gärna skicka vidare till dig som läser det här. Tänk efter lite extra nästa gång du ser att någon behöver hjälp. En tidig måndag, eller sen också för den delen, är det kanske du själv som behöver det.

Annonser

Ett svar to “Skicka vidare.”

  1. Madison Says:

    Karma mannen…du har ett fint karma!
    What comes around goes around och så har det alltid varit.

    Fred på jorden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: