En dag i chokladfabriken.

Rubriken låter som en film med bröderna Marx. Och det är inte bara rubriken i sig som för tankarna dit. Idag gjorde jag något som ingen vettig Stockholmare någonsin skulle ha gjort. Jag besökte chokladfestivalen på Nordiska museet.

Min fru hade redan hunnit förvarna mig om timslånga köer. Något jag tyckte lät så absurt att det måste varit påhittat av Roald Dahl. Jag skulle dock snart bli bekant med den bittra sanningen.

Hösten visade sig från sin allra vackraste sida med krispig luft, virvlande löv och bleka solstrålar som förvandlade Djurgården till entrén till sagornas värld. Och utanför museet bredde en lång kö ut sig. Som en mätt drake.

Jag kom med det diplomatiska förslaget att vi kunde stå längst bak i kön ett tag och liksom känna efter om vi ville vara kvar. Men när vi hade stått där en stund började vi faktiskt vänja oss. Som när alkohol smyger sig ut i blodet och får en att slappna av. Eller när räntan stiger.

Jag måste erkänna att jag är fånigt intresserad av Stockholms arkitektur. Jag är speciellt förtjust i symboler, detaljer och vackra dörrar. Och nu fick vi god tid på oss att studera museets fasad. Framför oss tornade 20 meter sand- och kalksten upp och byggnadens slottslika stil med sina skulpturer och reliefer av Carl Eldh, fick oss att känna oss lite som Kalle Spann och Violetta Fagervy.

Kön fylldes ständigt på och förblev lika lång, men det var inte många som kom ut. Kanske var det som i sagan om Kalle och chokladfabriken. Folk försvann helt enkelt. Och var det inte Willy Wonka jag såg i ett av tornen?

Men när vi väl kom in försvann den sagolika känslan som genom ett trollslag. Plötsligt var jag tillbaka på Hultsfreds marknad där folk trängdes för att komma längst fram, där det bjöds på smakprover. Gratis smakprover.

Det gällde att vara utrustad med antingen kofot eller ett sjukt tålamod för att lyckas bända bort det lager av febriga damer i 50-årsåldern, som klamrade sig fast vid de dignande borden, som om det gällde livet. Jag lät ett finger leta sig mellan en Gucciväska och en fuskpälsarm för att få tag i den första smakbiten. Saliven rann till och jag kunde känna en liten bit choklad kleta sig fast mellan fingrarna.

Efter att ha baxat och bänt en stund hade vi säkert fått i oss 100 gram choklad var från ett tjugotal olika märken och leverantörer. Hjärtat började slå fortare och kinderna blossade. En falsk känsla av nyförälskelse spred sig och vi tog våra papperspåsar med chokladklubbor, chokladglögg och dagens smaksensation – lakritschokladkola med flingsalt, från självaste Chokladfabriken på Söder – och gick ut.

”Jag har lite hjärtklappning” sa Violetta Fagervy och tittade djupt in i Kalle Spanns ögon.

”Äsch, det är bara den mörka chokladen” sa Kalle och rodnade.

Uppe i det blå lekte kråkorna ”Den som kan stå still i luften längst tid så nära spiran som möjligt, vinner”. Den mätta draken vred lite på sig och började få liggsår. En svensk orkan drog med sig några gula löv upp i luften och en flicka skrattade och sa något på ryska.

Det är något speciellt med sagornas värld.

Ett svar to “En dag i chokladfabriken.”

  1. marketing definition Says:

    Excellent web site you have got here.. It’s hard to find good quality writing like yours nowadays.
    I truly appreciate individuals like you! Take care!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: