Målet.

Som avrundning på Allsvenskans sista omgång kommer här en reprishyllning till alla fotbollsfans där ute. Det är många jag skulle vilja tacka som genom åren varit med och gett mig oförglömliga minnen. Ni vet vilka ni är. AIK lyckades snygga till siffrorna men var en halv säsong ifrån Kalmar som rättvist vann sitt första guld. Och om tre veckor står jag på min moderklubbs årsfest och firar att de klarade sig kvar i div. 3.

Jag viker ut laguppställningen framför mig på köksbordet. Där. Jag är med den här gången också. Nummer 2. Högerback. Offensiv sådan. Jag är 14 år och vi har hemmamatch mot seriens sämsta lag, Pauliström. Det är ett under att de får ihop tillräckligt med folk till varje match. Men nu är det dags, och vi ska äta dem till middag.

Jag är inte lagets bäste spelare. Men inte heller den sämste. Tränar’n ser kanske min talang genom mina mindre lyckade brytningsförsök och låter mig spela. Men det där med glidtacklingar har jag aldrig fått till ordentligt. Det är väl så när man är 1.95 cm. Skulle jag ens försöka skulle jag antagligen bara se ut som en nyfödd giraffunge.

Jag har precis kommit fram till fotbollsplanen. Inne i det slitna omklädningsrummet svävar en frisk lukt av liniment. Men också av förväntan och seger. Vi känner på oss att vi kommer att vinna med tvåsiffrigt. På samma sätt som Hultsfred brukar slakta oss. Och i deras fall är det anfallaren Stefan Landberg som håller i svärdet. Han är jävligt bra på allt. Han kommer nog att bli stor.

Tränar’n går igenom dagens taktik, fastän det känns som om vi är avslappnade nog att lyckas vinna.

– Jaha, säger han. Det här ska väl inte vara några problem. Vi går ut och kör som sist mot Virserum.

Jag tejpar fast benskydden och tittar ut genom fönstret. En morgontrött aprilsol strilar in och gör våra gulsvarta tröjor självlysande. Det blåser lite småkyligt ute men i solen är det skönt. Vi springer ut på planen. Jag stoppar ner tröjan i byxorna – så att man inte ser ut som en jävla tattare, som tränar’n brukar säga.

Efter uppvärmning och ytterligare liniment på låren är det dags för avspark. Vi går till anfall direkt och efter 10 minuter leder vi med 2-0. Sen är det som den berömda ketchupeffekten. Pauliström står på knä i den vårleriga planen och väntar bara på nästa förnedrande mål i baken. Vi drar fram som William Wallace och hans tappra män och visar ingen nåd.

När vi leder med 10-0 är det som om fan, eller kanske speldjävulen, sätter sig på min rygg. Han klamrar sig fast med sina klor och viskar i mitt öra.

– Ska inte du också ta och göra ett mål? Det är ju skitgött!

Jag vet hur det känns att näta. Har gjort några nickmål på hörna. Sist vi spelade mot Vimmerby gjorde jag ett. Vårt enda. Fast Vimmerby gjorde 10. Vaddå, skulle jag göra mål från högerbacksposition? Ingen fast situation, bara sådär?

Vi har inspark och Patte slår en kort ut till höger där jag står och tar emot. Hela planen ligger framför mig och mittfältet möter. Jag börjar gå med bollen alldeles vid linjen. Jag börjar småjogga lite och tittar upp mot anfallet. Kanske ska jag dänga på en cross över till Tobbe på vänsterkanten?

– Gör det! hör jag i mitt öra.

Jag är vid mittlinjen och ingen i motståndarlaget går på mig. Jag skär in i planen och har bara våra egna anfallare och deras backlinje framför mig. Och ingen av dem gör något för att stoppa mig. Jag ser i ögonvrån att Tobbe har förstått vad som håller på att hända. Jag tittar upp och är plötsligt ensam med målvakten som står lite för långt ut. Han gör det antagligen för att han är dåligt förberedd på att en gänglig högerback ska dyka upp från ingenstans. Och det blir hans sista misstag för dagen. Jag skjuter ett välplacerat skott intill höger stolprot. Helt otagbar. Och succén är ett faktum.

Alla 20 på läktaren ställer sig upp och applåderar. Jag står kvar en sekund och undrar vad som just har hänt innan jag får mina medspelare över mig. Speldjävulen flaxar nöjd iväg över talltopparna. Matchen är slut och jag är dagens hjälte med det mest uppseendeväckande målet sedan Gunnar Grens dagar.

Vi tackar domaren och det så kallade motståndet och går in och duschar. Liniment- och svettlukten blandas upp med Dubbeldusch Sport och tynar sakta bort. Solens strålar ritar bleka gula streck in genom fönstret. Men mitt mål sitter kvar lika starkt än idag. 24 år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: