Man sjunker som en gråsten.

Det fick man lära sig när man var liten. Att vänta minst en timme efter man ätit, innan man skulle bada. Annars kunde man drunkna.

Sedan dess har sanningshalten bleknat och i egenskap av vuxen borstar man bort dylikt Lutheranskt dravel som kaksmulor från knät. Ända tills idag.

Mitt kontor ligger åtta våningar upp i centrala hufvudstaden – högre kommer man inte, just i det huset. Och i vintras kom vår påhittiga produktionsledare på att vi skulle skippa hissen och starta Beach 2009 genom att ta trapporna varje gång vi ska upp. Det började såklart med tandagnisslan och blodsmak, men har efter 50 gånger utvecklats till något som skulle kunna liknas vid lätt kondition.

Men så ekar mammas ord i huvudet. Inte bada direkt efter maten. Vänta minst en timme.

Idag var jag på Pizza Hut och tappade räkningen på antal slajsar efter sju stycken. Sedan, en kort visit hos Italienarna med stans godaste macchiato, Buon Giorno, prego e what ever. Jag kommer in i foajén och bestämmer mig för att springa uppför de åtta trapporna och på så sätt fördröja och förhoppningsvis kväva tröttheten i sin linda.

Men.

Efter fyra trappor känns det precis som om någon drar ur sladden, om jag hade varit en robot med nätdrift. Benen bär helt enkelt knappt och jag får fortsätta på ren och skär vilja. Kroppen hoppar över kolhydraterna, fettet OCH musklerna och går direkt på skelettet, för att försöka klämma ut en sista droppe energi.

Blodomloppet har dirigerat om trafiken och konstruerat en rondell kring magen. Benen ska ju bara pendla fram och tillbaka, inte springa i trappor.

Åtminstone inte förrän du väntat minst en timme.

4 svar to “Man sjunker som en gråsten.”

  1. Mattias Says:

    Tack! Mitt i vardagsstressen tog jag mig tid att läsa detta och sällan har jag skrattat så mycket! Nu orkar jag nog med höga C killen ett tag till.

  2. Stefan Says:

    hehe…känner igen mig, med den skillnaden att jag sitter på våning 13

  3. kontaktmannen Says:

    Gött. Vi kör samma race, fast till våning nio. Speciellt dagen efter rödvin brukar spagettibenen infinna sig runt halvvägs någonstans.

  4. Mia Says:

    Jag hade ju vägrat. Totalt.

    Eller grinat tills någon karl burit upp mig.

    Jag äter för lite för att kunna springa i trappor. Jag hade svimmat och ålat ned till bottenvåningen igen, som en slinky.

    Du har varit saknad. Förresten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: