Archive for the ‘Filosofiska utsvävningar’ Category

Changes.

17 december 2008

Jag sitter här med en kopp kaffe Americana och summerar året som gått. Lite drygt sex månader blev det på jobbet innan det nu är dags att gå vidare. Fredag är min sista dag, men kanske också dörren till mitt nya liv. Jag går från en organisation på drygt 100 till ett team på sex. Och även om det är tråkigt att avsluta något är det alltid lika kul att starta något nytt. Jag lägger många roliga projekt bakom mig och tar med mig nya erfarenheter och minnet av människor in i framtiden.

Det känns överhuvudtaget som livet har kommit till en punkt där det är dags att stanna till och fundera, lyssna, fylla lungorna med syre och ta ut en ny riktning. Gör man inte det hamnar man i det berömda kaklet. Jag är bra på väldigt mycket, det hymlar jag inte om. Men det finns fortfarande mycket jag måste bli bättre på. Min största utmaning blir att hitta energin att göra det där lilla extra. I allt.

Jag erkänner. Jag har dåligt självförtroende. Och jag är beroende av en omgivning som stärker det. Men det är bara jag som kan skapa den omgivningen. Så det är inte konstigt att det ibland blir ett Moment 22. Jag måste bli bättre på att göra det som JAG vill. Men vad vill jag då? Det är en fråga jag måste söka svaret på och kanske jobba med mest av allt. Jag har till och med funderat på att låta ett proffs hjälpa till att lirka upp mitt inre, eller rättare sagt öppna upp för min framtid.

Dörren står ju där framme och liksom väntar på mig. Undrar vad som finns bakom.

Skicka vidare.

03 mars 2008

Rubriken handlar inte om bloggvärldens ”skicka-vidare-listor”. Inte heller om projektlistan på måndagsmötet runt frukostbordet. Den handlar om vanlig mänsklighet. Sånt där man stöter på ibland och som påminner en om att livet ändå kanske har en mening.

Biljäveln fick för sig att inte starta den där måndagsmorgonen för en vecka sedan. Men bara en gång. Och visst är det konstigt vad man glömmer fort. För måndagar kommer ju tillbaka. Idag var det min frus tur och hon är inte utrustad med samma harnesk av tålamod som jag. Jag skulle nog kunna skapa fred i mellanöstern. Om det inte vore för hämtning och lämning i skolan.

Jag är på jobbet när jag får telefonsamtalet jag redan på förhand vet vad det ska handla om.

”Biljäveln startar inte! Vet grannen hur man gör?” fräser min fru sammanbitet.

”Ja, det vet han. Du, jag…”

* samtalet avslutat *

Jag försöker genomföra dagens jobb utan att tänka på att bilen kanske inte startar på kvällen när jag ska hem. Det går bra. Men på bussen till infartsparkeringen växer en klump i magen. Tänk om jag får stå i mörkret och vänta på att någon ska hjälpa mig. Nåja, någon är säkert på ICA alldeles intill, så helt kört är det ju inte.

Bussen svänger in och stannar. Jag och en kvinna går av. Jag känner igen henne. Kanske är hon mamma till ett barn i min dotters klass eller skola. Kanske har jag till och med pratat med henne på en städdag på skolan. Kanske skrattade vi åt barnen när de kissade på sig av skräck på skolans Halloweenkväll förra året. Jag kan inte riktigt placera henne.

”Har den här bussen alltid gått den här tiden?” frågar hon.

”Eehh, jag vet inte. Jag tar bara en buss. Skiter i vad det är för nummer” säger jag och försöker låta oberoende. Mest för att dölja mitt analkande dilemma. Jag inser nu att hon är min räddande ängel. Först lite kallprat, sen action. Gud, vad hon babblar om den där jävla bussen. Släpp det. Lägg ner. Du är ju framme.

”Du, är det okej om du väntar tills jag vet om bilen startar? frågar jag och ser ut som en ledsen hund.”

”Visst” säger hon och jag kan ana ett litet leende.

Vad var det för något? Är det en fälla? Är hon utsänd av Den Ironiske? Håller jag på att bli galen?

Jag startar. Inte. Det där klickljudet igen och ett skratt som ekar i mitt huvud. Skrattet från den okontrollerade Fredo som står på biltaket med en slägga över huvudet, beredd att mosa, hugga och demolera. Poff, så försvinner han och allt blir knäpptyst.

”Men vad bra, då får jag ju chansen att hjälpa någon annan. Jag som fick hjälp i förra veckan” säger kvinnan och trevar efter spaken till motorhuven. Hennes bil står rakt framför min och det är nästan för bra för att vara sant. För ungefär ett år sedan hjälpte jag en person att hitta sina nycklar i stormen som då förseglade parkeringsplatsen och dess bilar i is och snö. Nu skulle jag få tillbaka.

Jag kopplar kablarna, startar, kopplar ifrån och tackar för hjälpen. Kvinnan åker iväg och jag sitter kvar i bilen en stund och funderar. På en sjaskig infartsparkering på en ö i Mälaren får jag åter igen bekräftat att meningen med livet också kan vara att skicka vidare goda gärningar.

Och med detta vill jag gärna skicka vidare till dig som läser det här. Tänk efter lite extra nästa gång du ser att någon behöver hjälp. En tidig måndag, eller sen också för den delen, är det kanske du själv som behöver det.

Be nice.

29 augusti 2007

Satt och diskuterade varumärken med en copywriterkollega över en kopp kaffe på stan. Vi är ganska lika, han och jag. Inte till det yttre men till synen på livet i stort och på detaljerna däremellan. Han, i början av sin karriär och nyligen anställd. Jag, räven som gjort det mesta utom möjligen ekonomi och med erfarenheter av högt och lågt, fult och snyggt inom reklambranschen. Han, som den hungrige med kreativa lösningar. Jag, som den ständigt brinnande Mose buske med en hand i det gudomliga. Nåja, i alla fall den outtröttlige problemlösande, idéösande personen som aldrig riktigt kan bestämma sig för om det är form eller ord som är allra roligast.

Vad är det då som gör att varumärken, eller för den delen människor, hamnar där de gör? Javisst, beror det på oändligt många kombinationer av rena händelser och hårt arbete, men det finns en enskild egenskap som är avgörande. Och det är ärlighet. Om en bra produkt säljs med oärliga metoder dör den snabbt och om en dålig produkt säljs med ärliga metoder, ja, då dör den också. Minst lika snabbt.

Reklam i allmänhet betraktas av många som något oärligt eller dåligt och vi som jobbar med det ska inte vara så säkra på att vanliga människor bryr sig så mycket som vi tror. Men reklamen är viktig för att samhället ska fungera i det stora hela. För om vi inte köper så dör vi och om vi köper så dör vi ändå. Vi har ett stort ansvar men framför allt många moraliska dilemman att brottas med. Kanske mer än någon annan yrkesgrupp.

Jag vill gärna se på det ur ett lite mer djupfilosofiskt perspektiv. Såklart. Och egentligen är det ingen raketvetenskap. Men jag antar att det är som med bra reklam i allmänhet – den bör upplevas som enkel, helt enkelt.

Be nice.

Jag tycker att det svenska ”var snäll” låter för mjäkigt och ”var trevlig” låter som ett cocktailparty. Men det handlar bara om att vara uppriktig, ärlig och sympatisk. Det är kapitalet man sätter in och kan se förränta sig. Och det fungerar exakt på samma sätt om man gör tvärtom. Jag väljer i alla fall att casha in frukterna av att ”be nice”.

Tänk på det nästa gång du bjuder någon på en kopp kaffe och inte kräver något tillbaka. Se det som en investering i ditt personliga varumärke och vad det kan ge dig tillbaka lite senare i livet. Då spelar det mindre roll om du heter Nike eller bara Niklas.

Inte svaret på meningen med livet. Eller?

10 juni 2007

Vafan.

Meningen med livet är inte mer komplicerat än att allting måste befinna sig i balans. Allting. Pengar, kärlek, jobb, solbränna och öl. Du har säkert varit med om det själv – när du plötsligt står där med lite för mycket pengar över en månad. Då kan du ge dig fan på att saker börjar går sönder. Saker man inte kan vara utan, eller som man tror att man inte kan vara utan.

Tänk om man istället bara struntade i den där saken som går sönder och går vidare utan den. Då tror jag att det skulle bli helt fel i universum. Lite som att träffa sig själv, som är ute på en tidsresa tillsammans med Michael J. Fox. Det går bara inte. Då sprängs allt. Jag har en kollega som har en vän som är lik en annan kollega. Vi har funderat på att låta dem träffas, för att se efter om allt sprängs. Det skulle det nästan vara värt.

Livet går ut på att det där överskottet ska fylla hålet som blir till när den där saken går sönder. Någon slags energi frigörs och skickas ut i alltet. Så är allt på noll igen, lagom inträder och livet går vidare. Som en kolv i en cylinder. Upp-ner, upp-ner, upp-ner. Hur skulle motorn annars kunna fungera? Om inte du bestämmer dig för att den kommer att göra det ändå.

Plus-minus, svart-vitt, kallt-varmt. Balans. Tänk då på att universum egentligen strävar efter kaos. Titta bara på hur din lägenhet eller hus ser ut efter att ha struntat i städningen ett par veckor. Bara dammråttor och allting huller om buller. Var är den balansen? Undrar om det skulle bli rent av sig själv om man väntar jättelänge med att städa. Ta till exempel en bil. Om man kör tillräckligt länge med den utan att tvätta den måste ju smutsen till slut försvinna av sin egen tyngd.

Fick just veta att min älsklingspryl, armbandsuret från 1969, har stannat och behöver få ett antal delar utbytta. Kostnad: 5.000 balubas. Alltså mer än vad de flesta helt okej klockor kostar. Och även om det är som att hugga sig själv i ryggen har jag beslutat att låta den ligga i ett skåp och liksom, vänta in lagningen. Det är ett experiment jag inte vet utgången av. Jag fick tillbaka på skatten, men kommer inte att lägga en krona av de pengarna på klockan.

När det händer saker av positiv karaktär, är det då så att det är ett förskott man inte åtnjuter utan bara ett förskalv innan det negativa sker? Ska man räkna kallt med att, efter det positiva kommer det negativa? Alltså, invänta och se på när allting jämnas ut. Som i en EM-kvalmatch i fotboll mellan Sverige och Danmark. Fast utan fet, packad supporter på planen.

Kommer jag att kunna samla på mig 5.000 balubas under en längre tidsperiod och slutligen laga klockan och därmed göra det utan att universum ”märker något”? Kanske. Det är just det jag tänker testa. Lite som en öresutjämning där man låter mellanskillnaden åka in på ett privat konto och som slutligen har blivit till en mindre förmögenhet, utan att någon saknar ett öre. Det är i och för sig ekonomisk brottslighet och ger minst 10 års fängelse. Men principen är densamma.

Jag kommer inte längre i kvällens funderingar utan får väl kränga på mig tvångströjan igen och sätta mig i det madrasserade rummet och läsa senaste numret av SONIC.

En stolt arbetare.

26 februari 2007

ad.jpg
Är du stolt över ditt jobb? Går du till jobbet varje dag och tänker: Fan, vilken nytta jag gör hela tiden? Då är du nog en av få. Inte ens jag, som ibland brukar påstå att jag har världens roligaste jobb, är säker på om jag har det. Men så där är det nog med alla. Det har inte med jobbet i sig att göra, utan mer med ens tillvaro i livet. Ens plats i livet.

Jag tänkte berätta lite mer om mitt fantastiska jobb inom reklamen. En del vet precis vad jag pratar om. Andra har inte en aning. Reklam är för många en massa jävla blad som dimper ner på hallgolvet eller i brevlådan och som kort därefter förpassas till insamlingen, innan den går vidare till återvinning. Och så är cirkeln sluten.

För en del är reklam en massa avbrott i favoritprogrammet på tv eller i favoritlåten på radio. För en del är reklam lögn och förbannad dikt om en vara eller tjänst. För en del är reklam djävulens verk. Då kan du tänka dig att allt detta måste jag komma ihåg varje dag jag går till jobbet. Gör jag inte det är jag inte bättre än människors uppfattning om reklam. Och då är jag rökt. Och en rökt reklamare är en död reklamare. Åtminstone i mina ögon.

Men det är bara början. Jag måste även tänka på att kommunicera varan eller produkten så att den blir mer intressant än bilen med motorstopp i den andra filen. Att den blir mer intressant än vädret, vilka program som går på tv och till och med mer intressant än vad din kära mor har att säga dig i telefon på söndag förmiddag.

Har jag uppfyllt dessa krav kan jag åtminstone vara säker på att de som reagerar eller responderar på reklamen har tilltalats av något i den. Något som betyder något för dem. Och då betyder det också något för mig. Det här är egentligen en grundläggande regel för hur man bör tänka när man jobbar med reklam. Sen är det klart att ett gott hantverk sätter extra glans på det, men utan insikten och respekten blir det bara till en polerad bajskorv. En sån där lackad älgskit som tyskarna hänger kring halsen. Snacka om att sälja konserverad gröt. Men jag antar att man aldrig ska underskatta mystikens kraft.

Vi säljer idéer. Och idéer kommer på löpande band, från alla – till alla. Överallt. Hela tiden. Och så går de ut som små vibrationer i universum. Och de slutar inte darra förrän någon annan har fångat dem i sin idéhåv. Ibland av någon i Bombay men ibland av en konkurrent i samma stad. Men då kallas det idéstöld. Vi borde veta bättre, om vi brydde oss om hur livet fungerar. Finns det då egentligen något egenvärde i att ta fram helt nya idéer? Ja och nej är svaret på den frågan.

Ja, för att nya idéer retar sinnen och bryter vallar. Nya idéer spränger gränser och flyttar medvetanden. Nya idéer stimulerar och irriterar. Nej, för att de kan vara svåra att förstå. Det är lättare att ta till sig ett budskap om det är baserat på något man känner igen, då hjärnan blir belönad och man bli mer mottaglig. Därför är diskussionen om att låta sig influeras, att låna eller att stjäla snyggt, befängd och hör inte ens hemma på branschtidningarnas bakgårdar. Fast det är där den gror.

Det här är inget bra slut, men klockan går och jag ska upp igen om några timmar. Upp och fundera ut något som är mycket viktigare än ditt liv. Så kanske du börjar gilla reklam du också. Till slut.

Meningen med livet – del 2.

24 januari 2007

Dags att gå ner i djupet igen. Eller, vafan, det är ju min vardag och inte behöver jag dyka speciellt djupt för det. Men du kanske upplever det som deeeeeeeeep. Det är ingen fara. Jag ska försöka vara tydlig, om det nu går.

I livet dyker under stundom små tillfällen upp då vi, om vi är på alerten, kan ana något större. Men bara för ett ögonblick. Men de finns där. Det har du säkert lagt märke till. Jag pratar till exempel om små pauser i en diskussion där du redan i förväg vet att det är där som just du ska säga något begåvat. Och om du inte gör det fortsätter pausen ytterligare en halv sekund, som för att se om du har fattat. Om du inte har det går såklart ordet över till din vän eller kollega som genast börjar prata.

Men om du är på tå, är det dessa små pauser som är dina avgörande stunder att förändra eller påverka. Det är som om ödet fryser livet i strålkastarskenet och du sitter på första parkett och är redo att medverka i skådespelet. Ta chansen. Jag lovar att det blir så mycket roligare och mer meningsfullt då.

Men för att du ska komma tillbaka hit och läsa mer istället för att ringa psykakuten, för min skull, vill jag backa bandet lite. Vad är det jag menar med små pauser och hur kan jag påstå det jag säger? Ja, jag skyller helt enkelt på det vi kallar medvetande. Och som jag har sagt tidigare kommer jag inte att hänvisa till någon utbildning eller forskning i ämnet. Bara utgå ifrån mina egna erfarenheter. För dem kan ingen ta ifrån mig. Det är för många som citerar andra. Nu kanske det är dags att bli citerad.

Säg att du är på väg till jobbet. Om vi säger att det tar 30 minuter i genomsnitt kan vi utgå ifrån att du blir bombarderad med tusentals reklambudkap du antingen noterar aktivt eller bara i ditt undermedvetna. Gott så. Då har mina kollegor lyckats etsa fast sina varumärken i din själ och du kan känna dig lite lyckligare nästa gång du handlar tvättmedel.

Men om du öppnar ögonen och aktivt försöker se dig omkring på vägen till jobbet blir det skillnad. Alldeles framför dina fötter, uppe på ett tak eller bakom ett fönster händer det saker som pockar på din uppmärksamhet och som kan betyda något. Små ledtrådar till meningen med livet spelas upp omkring oss dagligen, vare sig vi vill det eller inte. Vad det är, kan bara du själv svara på. Men glöm inte bort att vara medveten på ett medvetet sätt. Det går inte att fejka. Om det inte fungerar är du antingen för stressad eller så har du inte fått ditt morgonkaffe.

Hand i hand med detta finns den så kallade synkroniciteten, den meningsfulla slumpen. Du känner igen den när den händer. Om du är öppen för den. Men för att hänvisa till Ladymutants hjältemyt är det också här som en paradox sätter snavben för dig. Precis när du tycker att livet känns lätt och du håller på att komma någonstans blir det plötsligt omöjligt att komma vidare. Ett hinder tornar upp sig framför dig. Och du vet inte hur du ska komma förbi det. Det är här utmaningen kommer. Och fanns den inte skulle heller inte livet som vi känner det finnas. Utveckling kräver motstånd. Och din uppgift är att ta utmaningen vid hornen och vinna över den.

Du har någon gång säkert tänkt en stark tanke om att förändra något i ditt liv. Det kan till exempel vara att byta jobb, som jag personligen tycker är ett mycket bra exempel. Du har gått och grubblat ett tag och kanske börjat se dig om vilka möjligheter, ingångar eller kontakter som finns till hands. Det är just innan du tänker denna första seriösa tanke om förändring som själva förändringen startar. Fast du inte har en aning om att den har det.

Tänk dig ett enormt kvarnhjul som långsamt snurrar åt ena hållet. Eller, säg att ditt liv består av 1000 stycken kvarnhjul som snurrar åt samma håll. De snurrar med samma hastighet och om du skulle sätta handen på dem skulle den bara studsa bort. Det är enorma krafter vi pratar om här. Men om du i ditt inre bestämmer dig för en avgörande förändring av din livssituation kan du se att några av hjulen långsamt börjar sakta ner, för att sedan stanna ett ögonblick innan de börjar rotera åt andra hållet. Och har de väl börjat snurra åt andra hållet kan inte ens den starkaste hand stoppa dem. Du är på väg att uppfylla din önskan.

Oj, vad klockan går. Jag fortsätter en annan gång.

Meningen med livet.

08 januari 2007

4dweb.jpg

Illustration av ett 4-dimensionellt spindelnät. Och livet självt.

Nu ger jag mig ut på en resa jag varken vet början eller slut på. Jag har aldrig befunnit mig på djupare vatten eller i en svartare rymd. Att som Fuglesang befinna sig 40 mil över jordens yta ger i alla fall ett hyfsat grepp om verkligheten. Jag vill även påstå att jag antagligen kommer att lämna fler frågetecken efter mig än planerat. Men med lite perspektiv och hjälp av dig som läser kanske jag kan räta ut några stycken på vägen.

Rubriken förpliktigar och är inte så lite pretentiös om man tar sig an uppgiften på fel sätt. Så det tänkte jag försöka undvika. En del av oss vet att svaret är 42 eller Jesus eller Robert Lind i Kramfors. Andra kanske har sitt eget svar, men som ändå inte har något namn. Mitt har inte heller något namn. Däremot en invecklad förklaring som jag är osäker på om någon överhuvudtaget orkar läsa. Det viktigaste för mig är att skriva ner den.

Jag kommer inte att hänvisa till någon religion eller livsåskådning. Jag kommer inte heller citera någon filosof, psykolog eller vetenskapsman. Jag utgår helt och hållet från mina egna tankar, även om jag har lånat eller har mycket gemensamt med redan kända begrepp. Anledningen till det kommer du att förstå lite längre fram.

Man kan skriva om Linda Rosing och bygga hela ens verklighetsuppfattning kring henne. Man kan skriva om sport och tycka att det är det viktigaste som finns. Man kan skriva poesi, om mode, musik och film. Man kan skriva om ingenting men ändå få allting sagt. Man kan skriva om religion. Mitt eget sätt att skriva grundar sig i en återspegling av livet omkring mig med en humoristisk och kritisk underton. Men alltid med värme och alltid med kärlek. Jag har hittat mitt eget sätt att uttrycka mina känslor på. Utan sköld och utan baktanke.

Det är med utgångspunkt från detta fundament jag nu helt släpper greppet och svävar ut i det eviga. Bara för en gång. Det får bära eller brista. Jag litar på Kraften. Och den här gången är det inte enbart en vitsig flirt med Star Wars. För det är Kraften det handlar om. Och hur den ser ut. Jag väljer några exempel ur mitt liv så känns det kanske mindre läskigt.

Ett begrepp som kallas synkronicitet, meningsfull slump, är inte bara en hörnpelare i mitt liv utan också själva grunden. Jag har levt med det länge men inte förrän jag snubblade över Carl Jung och Copywritern Jan Cederquist (se där, jag kunde ändå inte låta bli att nämna två namn) har det gett mig en större mening. Du har säkert själv varit med om det. Du tänker på en viss person och i samma ögonblick ringer telefonen. Det är personen du just tänkte på. Det här är det vanligaste exemplet på synkronicitet men brukar avfärdas som just en slump.

Om du, som jag, jobbar med reklam och idéer har du kanske varit med om att en idé du själv hade men som inte blev producerad, förr eller senare dyker upp på stan i ett helt annat sammanhang. Vi tog fram en idé på ett uppsprättat kuvert som vi skulle sälja in till den lokala låssmeden. Syftet var att kommunicera inbrott till lägenhetsboende under sommarmånaderna. Idén såldes inte in men dyker upp på ett annat ställe för en annan uppdragsgivare ett halvår senare. Jag minns en stor frustration. Men också en gnutta stolthet.

Jag lämnar synkroniciteten en stund och citerar första versen ur Black Sabbath’s låt Heaven & Hell:

Sing me a song, youre a singer
Do me a wrong, youre a bringer of evil
The devil is never a maker
The less that you give, youre a taker
So its on and on and on, its heaven and hell, oh well

De raderna summerar ganska bra våra handlingar och vad de resulterar. Och det är nu du kan titta lite närmare på spindelnätet. Tänk att du är en fluga som just fastnat i det kladdiga nätet någonstans uppe till vänster. Du sprattlar i panik för att ta dig loss och under tiden skickar du iväg vibrationer genom hela nätet. Spindeln är inte på plats så den behöver du inte vara rädd för. Däremot för dina egna rörelser.

Jag har märkt att även om det ibland känns jobbigt och om jag har anledning att låta bli, ändå gör en osjälvisk gärning, stor som liten, får jag tillbaka den när jag bäst behöver den. Jag tror att det är detta som är det centrala i våra liv, åtminstone i mitt, ska jag väl tillägga. Alla positiva vibrationer in i vad vi kan kalla livsnätet, påverkar inte bara dem runt omkring, utan även dig själv. På samma sätt som de negativa gör. Och även om du är säker på att du med en negativ handling inte gör någon annan illa, kan du vara säker på att det är du själv som råkar illa ut i slutänden. Vibrationerna börjar och slutar på samma plats och påverkar under tiden omgivningen.

Himmel & Helvete. Ljus & mörker. Plus & minus. Det finns oändligt många motsatsförhållanden i universum. Och de måste finnas för att upprätthålla balansen. Men vad skulle hända om det goda var lite större än det onda? Motsatsen har vi redan erfarenheter av. Och ibland verkar den vara just meningen med livet. Att förstöra. Att förgöra. Krig. Förtryck. Utan att gå för djupt i det ämnet vill jag påstå att det varken är pengar eller makt som är den yttersta drivkraften. Det är vår själviskhet. Vår egen överlevnadsinstinkt tar livet av oss själva. Svaret stavas i så fall ironi.

Nu har jag kastat upp några bollar jag inte är säker på om jag lyckas fånga. Och eftersom ämnet är så tungt som det är får väl bollarna betraktas som medicinbollar. Chansen att jag ska kunna fånga dem utan att bryta fingrarna ter sig således som löjligt liten. Men jag svävar vidare.

Jag tror att livsnätet börjar bli tydligt för allt fler. Tack vare internet kan vi höja blicken och kanske få en glimt av The big picture. Hur den nu ser ut. Och om den finns. För vissa är internet ett redskap inom jobbet. För andra, ett sätt att komma närmare människor, oavsett var på jorden de befinner sig. Då tror jag inte att internet isolerar, utan för människor samman. Internet är en simulering av livsnätet och ett utmärkt ställe att öva på. Och där kommer bloggarna att få en större betydelse än vad vare sig du, jag eller Sigge har en aning om.

Tillbaka till den meningsfulla slumpen, synkroniciteten. Det börjar som jag sa med ett: ”Vad konstigt att du ringde, jag tänkte precis på dig”. Ok, det känner vi till och kan relatera till. Men det är sen det roliga börjar. För varje sådan detalj du lyckas lägga märke till och försöker finna en mening i, uppgraderar du till nästa nivå. Ja, precis som i Super Mario Bros. Men det är inte bara ljus som flödar. Det onda finns hela tiden närvarande. Som en passiv åskådare på läktaren. Men redo att ställa sig ivägen för dig. Du känner redan dess namn, för de är många. Men den onde måste finnas där. För det är inte förrän du har rundat honom, en försvarsspelare i Spanska landslaget, som du är redo för nästa nivå.

Att runda aggressionen, fruktan eller bara vanligt godissug kan vara grejen. Försök själv så kommer du att märka hur bra det känns efteråt. Sen finns det en del som har tagit detta på blodigt allvar. De sitter just nu med rakade huvuden i ett bergstempel i Tibet och väntar på att förvandlas till ren energi vilken minut som helst. Men då gör de inte så mycket annat heller. Och det skulle åtminstone aldrig jag palla. Jag menar, det är ju det som är det bästa med en bakfylla. När den väl går över. Och det är den känslan jag pratar om. Fånga den.

En sån här lång text bör sluta här och nu fastän den egentligen inte gör det. För den fortsätter i evighet. Men någonstans måste jag ju sätta punkt så att du inte får starr på kuppen. Det här är långt ifrån allt jag har att säga om livet och det var ju precis vad jag sa inledningsvis. Men kan jag bara få dig att nicka igenkännande minskar det mina farhågor att jag skulle vara komplett galen.

Kärlek är allt vi behöver.