20 november 2008

houseofcards

Arkiv X.

17 november 2008

Äntligen. Var inne och pillade med inställningarna och hittade till slut ett sätt att minimera arkivlistan. Mitt största i-landsproblem just nu. Hur det känns? Som efter en rejäl vårstädning av garaget.

Mitt liv som kloakråtta.

14 november 2008

Visst kan man svara på kritik utan att falla offer för Lixräknarens övre skala? Visst kan man skriva vad man vill på sin egen blogg som svar på något man uppfattar som tröttsamma brakskitsgeneraliseringar?

En man vid namn Bo Rothstein kastar sten i glashus med sin så kallade vetenskapligt underbyggda syn på vad bloggsfären har att erbjuda. Och ännu en gång får vi bevis på vad rädsla kan ställa till med.

Problemet med personliga påhopp och allmänt raljerande på nätet, i synnerhet i kommentarer, har inget med bloggar i sig att göra utan är helt enkelt något som ligger djupt inne i oss människor. Men anledningen till att det kanske är svårt att förstå, är att vi i samma stund själva förvandlas till dåliga människor. Och vem vill vara en sån?

Jag tycker att alla som sitter på höga hästar bör tänka på att använda en bra hjälm och ryggskydd.

The ketchupeffekt.

10 november 2008

heinz

Dags att basha igen. Men den här gången, inte så mycket ett varumärke i sig (som jag för övrigt gillar) som en enskild produkt. Varumärket är Heinz, vilket för alltid kommer att leda mina tankar till det lilla samhälle där jag växte upp. En av grannarna kom från Tyskland och hette just Heinz. Han hade inte samma svenskalärare som Drottning Silvia men var en skön kille som gärna brukade spela kort med sin fru till långt in på småtimmarna.

Produkten/förpackningen är inte på något sätt ny. Den kom 2003 och var minst lika revolutionerande som hjulet när det kom. Det man inte tänkte på var att en viktig del av varumärkets själ försvann i och med att man valde att förpacka ketchupen i en klämvänlig plastflaska som man vände uppochner.

Om det från början var tänkt att det skulle vara lätt att få ut ketchupen hade man väl aldrig förpackat den i en glasflaska, som man var tvungen att banka sig halvt fördärvad på? Det var väl den långsiktiga strategi man en gång valde för att bygga ett starkt varumärke? Så uppfattar åtminstone jag det och ser en poäng i att nischa sig istället för att följa massan.

Nu har man dock tagit beslutet att ”sätta kunden i fokus” och växlar samtidigt in en viktig del av det långsiktiga varumärkesarbetet som den klumpiga glasflaskan utgjorde.

Vad är det då vi har framför oss på middagsbordet? Jo, en klämvänlig plastflaska som är vänd uppochner. Det är bara ett litet problem, som man antagligen har legat sömnlös över och lagt miljoners miljoner dollars på att lösa. Hur gör man så att inte ketchupen rinner ut och kladdar ner korken när den nu ska stå uppochner?

Jo, man sätter en mödomshinna av latexkaraktär i öppningen och har på så sätt gjort ytterligare en revolutionerande uppfinning. Trodde man.

Heinz plastflaska som inte var uppochner kunde man förlåta om det kom lite ketchup på korken när man hade hällt klart. Utrymmet att kunna bestämma hur mycket ketchup och med vilket flöde det skulle komma var stort och man upplevde till och med en känsla av kontroll.

DET GÖR MAN INTE MED DEN KLÄMVÄNLIGA PLASTFLASKAN SOM STÅR UPPOCHNER!

När man vikt korken åt sidan och låtit blicken njuta av den utmärkta formen på flaskan återstår bara ett lätt tryck innan korven ska få sig en fin sträng ketchup. Kanske till och med en liten slalombana över den lite tjockare strängen med senap som ligger under.

Man trycker. Och trycker. Och när ett tryck på ett ton per kvadratcentimeter uppnåtts öppnas mödomshinnan av latexkaraktär, inte en bit åt gången. Utan helt.

SPLAFF!

Korvjäveln och halva handen är dränkt i ketchup. I senapen har det bildats kratrar och brödet ger till slut vika av tyngden från den magma av ketchup som nu verkar ha fått eget liv.

Med denna påhittiga produkt kommer Heinz att sälja mer ketchup eftersom det går åt uppskattningsvis dubbelt så mycket som tidigare. Eller så kommer de att sälja mindre eftersom folk uppskattar att ha kontroll och inte vill förvandla sig själva och sina familjer till konstverk av Jackson Pollock.

Målet.

09 november 2008

Som avrundning på Allsvenskans sista omgång kommer här en reprishyllning till alla fotbollsfans där ute. Det är många jag skulle vilja tacka som genom åren varit med och gett mig oförglömliga minnen. Ni vet vilka ni är. AIK lyckades snygga till siffrorna men var en halv säsong ifrån Kalmar som rättvist vann sitt första guld. Och om tre veckor står jag på min moderklubbs årsfest och firar att de klarade sig kvar i div. 3.

Jag viker ut laguppställningen framför mig på köksbordet. Där. Jag är med den här gången också. Nummer 2. Högerback. Offensiv sådan. Jag är 14 år och vi har hemmamatch mot seriens sämsta lag, Pauliström. Det är ett under att de får ihop tillräckligt med folk till varje match. Men nu är det dags, och vi ska äta dem till middag.

Jag är inte lagets bäste spelare. Men inte heller den sämste. Tränar’n ser kanske min talang genom mina mindre lyckade brytningsförsök och låter mig spela. Men det där med glidtacklingar har jag aldrig fått till ordentligt. Det är väl så när man är 1.95 cm. Skulle jag ens försöka skulle jag antagligen bara se ut som en nyfödd giraffunge.

Jag har precis kommit fram till fotbollsplanen. Inne i det slitna omklädningsrummet svävar en frisk lukt av liniment. Men också av förväntan och seger. Vi känner på oss att vi kommer att vinna med tvåsiffrigt. På samma sätt som Hultsfred brukar slakta oss. Och i deras fall är det anfallaren Stefan Landberg som håller i svärdet. Han är jävligt bra på allt. Han kommer nog att bli stor.

Tränar’n går igenom dagens taktik, fastän det känns som om vi är avslappnade nog att lyckas vinna.

– Jaha, säger han. Det här ska väl inte vara några problem. Vi går ut och kör som sist mot Virserum.

Jag tejpar fast benskydden och tittar ut genom fönstret. En morgontrött aprilsol strilar in och gör våra gulsvarta tröjor självlysande. Det blåser lite småkyligt ute men i solen är det skönt. Vi springer ut på planen. Jag stoppar ner tröjan i byxorna – så att man inte ser ut som en jävla tattare, som tränar’n brukar säga.

Efter uppvärmning och ytterligare liniment på låren är det dags för avspark. Vi går till anfall direkt och efter 10 minuter leder vi med 2-0. Sen är det som den berömda ketchupeffekten. Pauliström står på knä i den vårleriga planen och väntar bara på nästa förnedrande mål i baken. Vi drar fram som William Wallace och hans tappra män och visar ingen nåd.

När vi leder med 10-0 är det som om fan, eller kanske speldjävulen, sätter sig på min rygg. Han klamrar sig fast med sina klor och viskar i mitt öra.

– Ska inte du också ta och göra ett mål? Det är ju skitgött!

Jag vet hur det känns att näta. Har gjort några nickmål på hörna. Sist vi spelade mot Vimmerby gjorde jag ett. Vårt enda. Fast Vimmerby gjorde 10. Vaddå, skulle jag göra mål från högerbacksposition? Ingen fast situation, bara sådär?

Vi har inspark och Patte slår en kort ut till höger där jag står och tar emot. Hela planen ligger framför mig och mittfältet möter. Jag börjar gå med bollen alldeles vid linjen. Jag börjar småjogga lite och tittar upp mot anfallet. Kanske ska jag dänga på en cross över till Tobbe på vänsterkanten?

– Gör det! hör jag i mitt öra.

Jag är vid mittlinjen och ingen i motståndarlaget går på mig. Jag skär in i planen och har bara våra egna anfallare och deras backlinje framför mig. Och ingen av dem gör något för att stoppa mig. Jag ser i ögonvrån att Tobbe har förstått vad som håller på att hända. Jag tittar upp och är plötsligt ensam med målvakten som står lite för långt ut. Han gör det antagligen för att han är dåligt förberedd på att en gänglig högerback ska dyka upp från ingenstans. Och det blir hans sista misstag för dagen. Jag skjuter ett välplacerat skott intill höger stolprot. Helt otagbar. Och succén är ett faktum.

Alla 20 på läktaren ställer sig upp och applåderar. Jag står kvar en sekund och undrar vad som just har hänt innan jag får mina medspelare över mig. Speldjävulen flaxar nöjd iväg över talltopparna. Matchen är slut och jag är dagens hjälte med det mest uppseendeväckande målet sedan Gunnar Grens dagar.

Vi tackar domaren och det så kallade motståndet och går in och duschar. Liniment- och svettlukten blandas upp med Dubbeldusch Sport och tynar sakta bort. Solens strålar ritar bleka gula streck in genom fönstret. Men mitt mål sitter kvar lika starkt än idag. 24 år senare.

Skitreklam.

06 november 2008

Efter att ha sett reklamblocken på TV4 igår kväll undrar jag: ”Vafan håller ni på med?”

Ni som är mina kollegor, ni som är de bästa på reklam i Sverige, hur kan ni prutta ur er så mycket idiotisk smörja? Hur är det möjligt?

Visst, alla adaptioner som görs med de utländska företagens hårda nypor kring byråns pung är inte så mycket att göra något åt. De har nästan lyckats nischa in sig som ”så dumt att det blir kul”. Och det förstår folk, men blir inte desto mindre förolämpade för det. Men den där andra reklamen, som vill så mycket, men som faller pladask 10 meter före målsnöret, det är den jag talar om.

Jag har en teori om att kunskapsnivån har urlakats kraftigt och att det främst gäller marknadsavdelningarna på företagen snarare än hos byråerna. På byråerna är det istället modet som underminerats, som en konsekvens av marknadsavdelningarnas okunskap.

Om det inte är så blir jag orolig.

Hur ska vi rädda svensk reklam ifrån att försvinna ner i okunskapens träsk?

Barack to the future.

05 november 2008

Rubriken skulle kunna vara min egen, men den har redan funnits ett tag på nätet. Och på en kollegas t-shirt.

Är det inte lite ljusare idag?

Sexköpare.

03 november 2008

Jag brukar inte länka till kvällspressen men det här var jag bara tvungen att belysa. När jag läste tyckte jag att det stod Nordkorea, inte Norrköping.

Var för övrigt på Bond i fredags och vad fick jag för nummer på mitt säte? Jo, 666. Coolt.

Fuck off burger!

03 november 2008

Uttrycket brukar jag och min engelske vän använda när något är lite extra. Och det är med mr. Creosote i bakhuvudet vi använder det. Man kan faktiskt använda ”fuck off” framför valfritt substantiv. Prova själv.

Videoklippet kanske inte ger dig rätt mood inför det jag nu ska berätta men om du orkar läsa till slutet förstår du varför.

Det var ju det där med den godaste hamburgaren. Och du har säkert redan din egen favorit. Det kan vara från någon av de snabbaste snabbmatsställena eller kanske din egen hemgrillade på sommaren, när du står i dina avklippta jeans och morsar till grannen.

Men jag är nästan säker på att du inte har smakat en riktigt god hamburgare. Det hade inte jag heller. Tills i förra veckan. Det var en helt vanlig lunch. Jag skulle ner till Stureplan och göra några ärenden och knuffas med några före detta anställda på Kaupthing som satt under Svampen med varsin bleckmugg och skramlade.

Det var inte ens en kundlunch. Jag tänkte bara att jag var tvungen att bryta lunchmönstret och hosta upp ett par hundra istället för 39 kr för en hamburgare. Det är inte på något sätt normalt, men inte desto mindre relevant. Jag älskar nämligen kolgrillat. Finanskris eller inte.

Stället heter Zink Grill och är hyfsat nytt. Det ligger mitt på Biblioteksgatan och bara ett stenkast från Prinsen. Jag tror till och med att de har samma ägare. Och det förpliktigar. Namnet kommer från den bar i zink man hittade utanför Paris på ett hak och som nu står där, som om den inte gjort annat de senaste 100 åren. Den har liksom hittat hem igen.

I lokalen, som har en robust men modern bistrokänsla, svävar serveringspersonalen omkring och i köket, som ligger helt öppet, snurrar kockarna runt varandra som på ett svettigt buggdansgolv med sina Globalknivar och Demeyeregrytor. Jag sätter mig vid barbordet precis framför dem. Här ska kollas. Och läras.

Jag ser att ställets specialitet är knytnävstjocka oxfilébitar, men även gigantiska vita bönor med salsiccia och halstrad gös får trängas med en mängd andra läckerheter på menyn. Jag har redan bestämt mig för så kallad ostburgare och om man nödvändigtvis måste jämföra med McDonald’s variant finns här gott om utrymme för stor humor.

Jag kan följa min beställning från överdimensionerad råbiff till färdig anrättning och när jag ber att få den rekommenderat tillagad är det medium rare som är kockens val. Jag har inget emot medium rare, men i det här fallet betyder det att kocken tar den hackade biffen, går förbi grillen med den, men inte för långsamt då den lätt blir torr, för att slutligen lägga den på lätt rostat bröd och servera den tillsammans med hemgjord dressing och inlagd gurka.

Det är galet gott och jag blir upprörd. Bra reklam och god mat gör mig upprörd, fast på ett positivt sätt. Sex timmar senare sitter mättnaden kvar som en envist klättrande Gollum i mina tarmar. Det enda jag får i mig den kvällen är en kopp te och till det; minnet av en av de största smakupplevelser jag haft.

Kommentar-värk.

03 november 2008

De två senaste kommentarerna på Bulletinen är intressanta ur olika perspektiv.

Den ena är nr. 40 på en och samma postning, vilket är tokrekord för mig men också kul eftersom den är från 30 november 2006. Det är också den postning som får kommentarer med jämna och ojämna mellanrum.

Det andra är den längsta kommentar jag fått. Det skulle kunna vara spam, men någon har mödosamt klippt in Situation Stockholms författning som kommentar. Jag tackar för den. Antar jag.

Bohemian rhapsody.

31 oktober 2008

Var på Bistro Boheme på sen lunch idag och sänkte en panerad ost med potatissallad. Till det en tjeckisk öl. Allt det där som Anna Skipper samlar på ett bord för att skrämma deltagarna i ”Du blir vad du äter, you fat fuck”.

Efter att restaurangen blivit sågad vid fotknölarna av DN Påstan var det med viss tvekan jag tackade ja till den månatliga ”efter-lön-ölen” av en kollega.

Jag hade just kommit in då jag möter en matgäst med sin fisksoppetallrik i handen. Jag ser att hon knappt har ätit och frågar försiktigt vad det är för fel. ”Den är kall” säger hon och går med raka steg mot köket.

Det kunde faktiskt börja bättre. Men jag kände mig modig och fullföljde lunchen som blev mycket trevlig.

Det enda som var kallt var ölen.

Inte tom i bollen.

31 oktober 2008

Jag måste omvärdera min syn på fotbollsspelare. Kalmar FF har en som inte bara är slängd i käften på plan.

Mer krig. Och stor humor.

31 oktober 2008

Några sköna lirare har gjort en KO-anmälan utan att förstå att de samtidigt skapar stor humor, vilket vi i och för sig tackar för.

MER reklamkrig åt folket.

30 oktober 2008

Det pågår ett krig mellan MER (Marknadsetiska rådet) och Åkestam Holst och deras reklamfilm för OLW. MER slog ner på filmen med uttalandet: ”Ett typexempel på sådan dålig smak och undermålig reklam som riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för reklam och marknadsföring”.

Nu drar Håkan Aludd (AD på Hundra) ut i öppen strid och jag hejjar på så gott jag kan.

Det centrala problemet i MER’s uttalande är att de gör en subjektiv bedömning av reklamfilmen. I resume.se svarar kansliansvarig Torsten Brink på Håkans kritik med orden: ”Rådets uttalande i sig utgör naturligtvis inte en marknadsföringsåtgärd och kan därför mot bakgrund av stadgarna inte prövas av rådet. Din anmälan, om den nu var avsedd som en seriös sådan, föranleder därför ingen åtgärd”.

Jag menar att det är MER som är oseriösa. Om MER’s uttalande i sig inte utgör någon marknadsföringsåtgärd är det inte heller deras uppgift att fälla en subjektiv bedömning. Det är alltså tjänstefel.

Man får tycka vad man vill om filmen. Men heter man MER är det något som inte lämnar deras fikarum.

Nov… eller?

29 oktober 2008

Hur det går för mig och skrivandet? Jo, jag gör research. Och det kan ta sin tid. Det ska ta sin tid. Och min.

(Det här är snott från mitt eget arkiv för ett år sedan. Onödigt att uppfinna hjulet på nytt.)

PC ”rules”.

26 oktober 2008

Ska vi först bara gemensamt ta varandras händer och fösa ihop alla de som säger ”situationstecken” och ”asterix” och så kastar vi sten på dem. Okej?

Bra.

På PC’n hemma går det inte att göra snygga situationstecken (aj!) utan det blir bara fina tum-tecken. Ni som brukar jobba med däckdimensioner vet vad jag pratar om. Och nu även Mattias. Ser förjävligt ut men är bättre än ingenting, antar jag.

Det jag egentligen skulle prata om var hur förträffligt dålig en pc egentligen är. Just nu går den på en cylinder, för att prata motorspråk. Då förstår du kanske vad jag menar. Aaaaalllt gååååår i slow mooooootion. Bokstäverna kommer fram några sekunder efter att jag skrivit klart och gränssnittet uppdaterar lika fort som om jag satt på en Quadra med 14.4-modem.

Ringde en kille som visste vad felet var. Jag behövde uppdatera drivrutinen till routern. Den jag har nu lirar inte med den uppgradering av systemet han gjorde. Så jag ringer Telia i tron om att någon ska kunna hjälpa mig en söndag kväll. Hahahahaha, vad roligt och blåögt. Jag har forcerat Telias samtliga talsvarsrobotar och givit mig till känna både genom röststyrning och knappstyrning, jag har ringt olika nummer men av någon besynnerlig anledning ändå landat så samma ställe. Point of no return.

Efter att ha sagt att jag ville ha hjälp med ”ny drivrutin” fem gånger och fått till svar ”ursäkta, jag uppfattade inte” skrek jag helt enkelt ”fuck off”. Mest för att jag vid det laget var ganska frustrerad, men också lite för att jag var nyfiken på vad svaret skulle bli.

”Ursäkta, jag uppfattade inte”.

Jag fick till slut veta att jag kunde få all hjälp jag behövde genom att sätta in den cd jag fick med bredbandet och routern. Jag hittade den och min kopia av avtalet, hur osannolikt det än må låta, och tryckte på ”Fortsätt” några gånger.

Jag har nu lämnat efter mig personnummer, kundnummer och sagt ”ja” till diverse villkor jag struntade i att läsa. En liten skitsak kvar innan jag skulle få fri lejd till den så kallade Supportassistenten. Att lämna ifrån sig sin Telia-epost-adress. Självklart har jag ingen och skrev in en annan.

”Installationen avbryts”.

Jag försöker igen med en annan adress men även med ”mittnamn@telia.se”. Nu måste det ju funka.

”Installationen avbryts”.

Som att försöka kommunicera med superdatorn ”Hal” i filmen 2001. Eller med personalen på McDonald’s en minut över frukost när man (läs: Michael Douglas i Falling Down) vill ha frukost.

Jag avbryter alla försök att lösa problemet. Jag har lagt en timme på helt onödiga manövrar. Jag kunde lika gärna ha lärt mig knyppla. Och nu sitter jag och skriver om det. En timme till.

Imorgon ska den manuella supporten få veta att de lever. Om de inte redan gör det. Men jag är antagligen inte först i kön.

Hackat och malet.

24 oktober 2008

Jag skulle egentligen skriva en smarrig text om den godaste hamburgaren jag ätit. Men så blir jag lite mätt av mediabruset. Jag får en magsop av Schulmän, grus i skon av Sefastsson, utslag av Blondinbella och naturligvis hicka av börskrascher. Vad är förresten definitionen av en börskrasch? För mig är det när man inte kommer lägre. Men jag antar att det finns en marginal även där.

Informationsbruset har blivit intensivare och råare. Det smyger närmare inpå oss och är lika obehagligt som en kronofogde i farstun. Men visst kan man välja bort det. Problemet är bara att vi tvingas till något som för några år sedan inte fanns på kartan. Att tvingas välja bort information är vår tids nya stressrelaterade folksjukdom. Och den har redan skördat sina offer.

Precis just när jag skriver det här piper det till i mobilen och jag får ett meddelande om att ladda ner Per Gessles nya singel! Vem på Telia eller deras byrå tror att jag är intresserad? Som tur är kan jag bara trycka bort det. Men det är just det. Jag måste lägga tid på att välja bort något.

Men jag har också valt information idag. På lunchen gick jag och köpte Micael Dahléns Nextopia som jag bara har hunnit bläddra lite kort i. Jag blev nämligen avbruten av att ta bort ett mejl från ett företag jag antagligen har tillåtit att mejla mig.

Hackat eller malet, kokt eller stekt, nu har förväntningarna nästa nått klimax när det gäller den där texten om hamburgaren. Men den får vänta en liten stund till.

Grillad ängel.

23 oktober 2008

Bara en kortis innan jag återkommer med en lång jävla text om god mat. Igen.

Du sitter antagligen där och tror att du har upptäckt den godaste hamburgaren. Du är antingen en Max-tönt, en McDonald’s-loser eller en Sibylla-freak. Du kanske tycker att Texas Longhorn gör de godaste hamburgarna. Eller Frasses, eller Burger King. Eller så har du varit dum nog att offra dyra slantar på Les Halles i New York City.

Well, I’ve got news for you. Jorden är inte platt.

Jag hade utlovat en paus tills jag hade något vettigt att säga.

Ge mig 36 timmar. Högst.

Repris.

20 oktober 2008

Syrebrist.

20 oktober 2008

Jag kan konstatera att många av mina så kallade bloggvänner just nu lider av dålig fantasi eller att deras egon håller på att kväva dem. Det är en besynnerlig röra av ångest och frustration som just nu strömmar ut från blogg-Sverige. Kanske dags för något nytt?

Själv drar jag mitt strå till stacken och tar en paus. Igen.

Människan och vapnet.

18 oktober 2008

Yttrandefrihetsgrundlagen var en gång ett demokratiskt fundament. Idag är den en ponton på ett stormigt mediehav.

En dag i chokladfabriken.

12 oktober 2008

Rubriken låter som en film med bröderna Marx. Och det är inte bara rubriken i sig som för tankarna dit. Idag gjorde jag något som ingen vettig Stockholmare någonsin skulle ha gjort. Jag besökte chokladfestivalen på Nordiska museet.

Min fru hade redan hunnit förvarna mig om timslånga köer. Något jag tyckte lät så absurt att det måste varit påhittat av Roald Dahl. Jag skulle dock snart bli bekant med den bittra sanningen.

Hösten visade sig från sin allra vackraste sida med krispig luft, virvlande löv och bleka solstrålar som förvandlade Djurgården till entrén till sagornas värld. Och utanför museet bredde en lång kö ut sig. Som en mätt drake.

Jag kom med det diplomatiska förslaget att vi kunde stå längst bak i kön ett tag och liksom känna efter om vi ville vara kvar. Men när vi hade stått där en stund började vi faktiskt vänja oss. Som när alkohol smyger sig ut i blodet och får en att slappna av. Eller när räntan stiger.

Jag måste erkänna att jag är fånigt intresserad av Stockholms arkitektur. Jag är speciellt förtjust i symboler, detaljer och vackra dörrar. Och nu fick vi god tid på oss att studera museets fasad. Framför oss tornade 20 meter sand- och kalksten upp och byggnadens slottslika stil med sina skulpturer och reliefer av Carl Eldh, fick oss att känna oss lite som Kalle Spann och Violetta Fagervy.

Kön fylldes ständigt på och förblev lika lång, men det var inte många som kom ut. Kanske var det som i sagan om Kalle och chokladfabriken. Folk försvann helt enkelt. Och var det inte Willy Wonka jag såg i ett av tornen?

Men när vi väl kom in försvann den sagolika känslan som genom ett trollslag. Plötsligt var jag tillbaka på Hultsfreds marknad där folk trängdes för att komma längst fram, där det bjöds på smakprover. Gratis smakprover.

Det gällde att vara utrustad med antingen kofot eller ett sjukt tålamod för att lyckas bända bort det lager av febriga damer i 50-årsåldern, som klamrade sig fast vid de dignande borden, som om det gällde livet. Jag lät ett finger leta sig mellan en Gucciväska och en fuskpälsarm för att få tag i den första smakbiten. Saliven rann till och jag kunde känna en liten bit choklad kleta sig fast mellan fingrarna.

Efter att ha baxat och bänt en stund hade vi säkert fått i oss 100 gram choklad var från ett tjugotal olika märken och leverantörer. Hjärtat började slå fortare och kinderna blossade. En falsk känsla av nyförälskelse spred sig och vi tog våra papperspåsar med chokladklubbor, chokladglögg och dagens smaksensation – lakritschokladkola med flingsalt, från självaste Chokladfabriken på Söder – och gick ut.

”Jag har lite hjärtklappning” sa Violetta Fagervy och tittade djupt in i Kalle Spanns ögon.

”Äsch, det är bara den mörka chokladen” sa Kalle och rodnade.

Uppe i det blå lekte kråkorna ”Den som kan stå still i luften längst tid så nära spiran som möjligt, vinner”. Den mätta draken vred lite på sig och började få liggsår. En svensk orkan drog med sig några gula löv upp i luften och en flicka skrattade och sa något på ryska.

Det är något speciellt med sagornas värld.

What comes around…

11 oktober 2008

… goes around.

Humorblogg, anyone?

05 oktober 2008

Nu har jag bestämt mig. Jag ska starta en renodlad humorblogg. Den blir garanterat fri från eftertanke och filosofiska fridykningar. Och jag bestämde mig ikväll efter att ha sett Umeå ta guldet i damallsvenskan.

Jag menar, finns det något roligare att se än en målvakt som släpper in mål? Va? Och lägg ner snacket om att hoppa på kvinnor eller damfotboll. Jag tycker det är stor humor att en spelardisciplin kan vara så in i helvete dålig. Inget annat. Möjligen kommer bandymålvakter (herr som dam) på delad första plats.

Sen var det ett annat program som gav mig inspiration till en humorblogg. Programmet hette ”En som alla – alla som en” och var en dokumentär som visade på hur det ser ut idag, två år efter att Sverigedemokraterna vann stort i kommunalvalet i Landskrona. YGL – Yttrandefrihetsgrundlagen är en fin sak vi ska värna om och som är det fundament vår demokrati vilar på. Men den avslöjar också hur korkade och insnöade människor kan vara.

Ett avsnitt i filmen där en diskussion om ”svenska byggnader” hölls fick mig att både skratta och sätta skrattet i halsen. Det var som att bevittna en chimpans som just lärt sig tala och bestämde sig för att djupanalysera ”svensk” arkitektur.

Nä, kom och ta mig långt här ifrån (klapp-klapp) långt här ifrån (klapp-klapp) långt här ifrån. Här ska snickras humorblogg.

Namnförslag, anyone? Funderade lite på 100kackerlackor. Typ.

Information om reklam.

03 oktober 2008

Det är tv-kväll och jag får ducka för all dynga som kastas mot mig. Det är inte mycket reklam som hamnar i vaskpannan som glimrar. Det mesta är illaluktande sörja som smutsar ner och fördummar.

Men reklamens största hot är inte bara den dåliga reklamen utan även informationen. Om reklamen och kommunikationen är kustremsan är informationen flodvågen som eroderar den och som dränker den.

Men om man tar en sak i taget och börjar med den dåliga reklamen. Vad är då dålig reklam? Ja, det tänkte jag inte svara på, men du har själv sett den och du känner igen den utan att behöva tänka eller känna efter särskilt länge. Det är den där som träffar dig i nyllet som en ängslig käftsmäll och som får dig att vrida på dig, byta sittställning och känna dig allmänt illa till mods. Som falsksång eller som en förolämpning.

För det är just vad dålig reklam gör. Förolämpar mottagaren. Jag vill inte påstå att folk är överdrivet smarta, men inte heller så korkade att de inte kan bedöma om reklamen vill dem illa eller väl. Om den är bra eller dålig.

En del i reklambranschen har gått i reklamskola, en del har bara grym talang, några förlitar sig på hårt arbete och trial and error. Andra apar efter de som gått i reklamskola, har grym talang och som förlitar sig på hårt arbete och trial and error.

Men alla gör de reklam. Som om det vore en och samma sak. Tänka lite, skriva lite, formge lite. Så var det klart. Men ponera att man gjorde likadant inom andra branscher. Tänk hur det skulle se ut om biltillverkarna byggde bilar där karossen inte hängde ihop med säkerhet, funktion och design. Eller om din läkare, hantverkare (nåja, det var kanske inget klockrent exempel) eller Christer Fuglesang chansade bara en enda gång.

Hur är det då med hotet från informationsvågorna? De där som ser ut som reklam, där du ska fylla i den saknade bokstaven – men som egentligen är en oligotrof flod av bokstäver och bilder. Jag vill hävda att det inte enbart är den dåliga reklamen som tröttar ut folk, det är även det enorma flöde av information vi tvingas simma motströms i.

En del är utrustade med syrgas, våtdräkt och simfötter och klarar av att forcera och sortera informationen, men de flesta av oss har bara kläderna vi tog på oss i morse. Och under tiden vattnet stiger utanför våra hem står vi där med våra 3G-telefoner, Facebook-konton och Twitterliv och försöker förgäves ösa det åt sidan.

Även om jag jobbar med reklam skulle jag vilja införa en reklam- och informationsfri dag. Det finns säkert redan som en Facebookgrupp, men tänk på det som att sluta äta godis, vitt bröd eller raffinerat socker. Helt enkelt dra ner på sånt som inte är bra för kroppen. Det tror jag bara att man mår bra av.

Vad tror du?

Fifteen – love.

26 september 2008

Igår fick jag för mig att jag skulle skaffa ett par tennisshorts. Man vill ju se lite classy ut på söndagarna i tennishallen. Så jag begav mig till Stadium men fick lämna butiken slokörad efter att ha blivit utsatt för en orgie i opersonliga enmanstält till shorts och en expedit som vänligt men bestämt hänvisade mig till “någon tennisklubb”.

Så jag Googlade. Och hittade en butik på Kungsholmen. Grandpa. Och en hel låda med vintageshorts (inte jag på bilden) från Munsingwear Grand Slam, numera Original Penguin. Från 60-talet. I obrutna förpackningar. Det var som att hitta guldtackor på gatan. Eller plutonium för första gången.

Adrenalinet pumpade i kroppen och inte förrän långt senare på kvällen hade mina värden återgått till det normala. Jag har nog inte varit med om något coolare i klädväg. Jag får uppdatera med en ny actionbild efter helgen. För det är så de ska användas. In action.

25 september 2008

Hårresande.

24 september 2008

Människans fantasi är ibland obegränsad. Åtminstone när det gäller frisörer och deras namn på sina salonger. Jag tror till och med att det finns en bok med de bästa namnen samlade. Eller en site. Vi lever ju för fan på 2000-talet.

Eller?

När man promenerar på stan möts man av det ena fantastiska exemplet efter det andra som skvallrar om att vi inte gör det. De flesta salonger verkar ha startat någon gång på 80-talet då håret var det första man fixade innan man gick ut. Idag är det tvärtom.

Du är kanske, som jag, uppväxt i en småstad där det gick en frisör, bilsäljare och pizzeria per skalle och har således egna favoritnamn du gärna får skriva in i kommentarerna. Här kommer två bilder där den ena gjort ett försök att vara lite lustig och elegant på samma gång. Och den andra som har snott skylten rakt av från en bakgata på Kuba och klistrat på sitt eget namn. Conny.

Fuck everything.

22 september 2008

Orden stod skrivna med arga, tjocka tuschbokstäver i en busskur, inte långt hemifrån. Idag är de borttvättade och busskuren är sådär tråkig som bara en busskur utan klotter kan bli. Den unge arge – för det var gissningsvis en tonårskille som skrev orden den där höstkvällen för några år sedan – har även hunnit kicka sönder glaset i en annan busskur, vält en odlingsbädd och loskat på en Bankomat. Var han befinner sig nu vet vi inte.

Gässen samlar ihop sig och sträcker söderut medan de sista båtarna gnäller och vill upp ur det kalla vattnet. Hösten tog liksom stryptag på sommaren och våldförde sig på den under hela augusti månad. Nu har den släppt lite på greppet och givit den chansen att säga ett sista hest farväl för den här gången.

Nyheterna ger oss girighet, mobbning, katastrofer och lågkonjunktur. Kalsongerna sjunger på sista versen och sitter liksom åt om benen, men inte kring midjan. Trots att den har blivit större. Gräsklipparen dör av överhettning när den försöker äta sig igenom hektar av knähögt gräs som växer så det knakar. Till ingen nytta. Trädgårdsmöblerna är nedsmetade med överjäst päronsaft och getingarna rullar runt på fyllan och sticker varandra och sig själva. Men de känner ingenting.

Bussen kör från punkt A till punkt B. Varken mer eller mindre. Ibland stannar den och låter någon stiga på. En dam som badat i sin älsklingsparfym ska träffa någon i city. En taxichaufför parkerar i en korsning och släpper av en direktör. Samma taxichaufför tutar på en cyklist som byter fil utan att sträcka ut handen.

En nytvättad busskur på landet träffas av morgonens första solstrålar och någon sätter sig på dess bänk. Kuren omsluter den väntande. Kurar. Knirrar. Och på ryggstödet avslöjar daggen två ord, skrivet med arga, tjocka tuschbokstäver.

Höstbilder – del 1 av 50.

21 september 2008

Nya objektivet får fem getingar. Eller, en bålgeting.